Ett budskap om amerikansk opålitlighet som riskerar att öppna upp för fler krig och mer våld i en region som redan är den mest plågade. Det är ett resultat av despoternas kollegialitet när Turkiets president Erdogan efter ett samtal med Trump, som lovat dra tillbaka amerikanska trupper, förkunnar att Turkiet nu ska upprätta en så kallad säkerhetszon, eller buffertzon, i Syrien längs den turkiska gränsen. Det blir en ny invasion, ett nytt krig och de som offras är de kurder som var avgörande för att bekämpa och segra över ISIS. Det är ett svek av fundamental karaktär. Vad det handlar om är en annan etisk rensning, sannolikt med mindre av mördande men likväl med våldet och kriget som metod.
Det är också en amerikansk signal att inga löften håller, att ingen långsiktig politik finns och att det som avgör är den för tillfället gällande tron på vad som är bäst för USA. Till saudier, israeler och alla andra är detta en signal om att USA inte bryr sig om internationell rätt – gränser – eller sina allierade – kurderna i det här fallet – och heller inte stabilitet i andra delar av världen – nu undermineras den i hela Mellanöstern – och därför heller inte är en makt att lita på. I Ukraina var försöken att komma åt en politisk motståndare viktigare än säkerhet och förtroende. I Europa ständiga angrepp på amerikanska allierade förenade med ständiga tweets om sympatiska och förstående despoter. Ingen amerikansk president har som Trump underminerat amerikanskt inflytande världen över och gett despoterna av olika slag utrymme.
I det som sker kommer nu ryskt inflytande att öka i regionen samtidigt som Iran kommer att fortsätta sin offensiv mot saudier och mot Israel. För Israel är detta en signal om att det amerikanska stödet inte är så självklart som det framstått. För saudierna som redan sett den uteblivna reaktionen mot Iran efter drönarbomberna mot oljeproduktionen är det ett ytterligare tecken på att man inte vet vad som gäller i morgon. Internationell rätt gäller än mindre men det som ändå gällt, nämligen långsiktiga relationer och ansvar gäller för USA knappt alls i Mellanöstern. I den oklarheten finns stor osäkerhet och allt mindre stabilitet. De som vill använda våld och makt och som inte ser någon nackdel i krig gynnas av detta.
Mer parentetiskt kan man i den svenska debatten fråga sig om hur den anti-israeliska lobbyn kommer att förhålla sig till ett Turkiet som i grunden oprovocerat invaderar ett annat land för att där rensa ut en befolkningsgrupp som slagits för att besegra ISIS. Turkiet är inte hotat till sin existens men Israel är det av just de krafter som nu stimuleras av den turkiska invasionen.