Donald Trumps veckolånga resa ut i världen blev ingen framgång vare sig för honom eller för USA. Under några dagar underminerades nästan på ett systematiskt sätt ett förtroende för USA som byggts upp under nästan lika många decennier som resan tog dagar. Det är det förtroendet och de många allianserna som har gett USA en unik styrka. Därför är det både tragiskt och allvarligt att som politisk partner, som ekonomisk partner och som säkerhetspolitisk partner väger USA idag mindre än före resan.
Då hade Trump redan tidigare genom sitt tillträde genom sina många uttalanden kommit att skapa frågetecken om den nuvarande amerikanska administrationens pålitlighet som partner.
I Bryssel valde han att inte klargöra ett tydligt stöd för Natos artikel 5, om att Natos medlemsländer ställer upp till varandras försvar. Han valde dessutom att ignorera denna möjlighet vid ett tillfälle som hedrade offren vid 9/11, det terrordåd som ledde fram till att artikeln kom att åberopas, när just USA efter attacken mot World Trade Center bad att få sina allierades stöd i kampen mot terrorism och fick det. Men istället för att hedra detta var det de allierade i Nato han valde att kritisera snarare än det Ryssland som på olika sätt hotar deras säkerhet och som brutit den europeiska fredsordningen genom invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim.
Hans utgångspunkt var den bristande finansieringen av Nato, som han kallade det, men det finns ingen gemensam pott för finansiering av Natos försvar som han tycktes utgå ifrån.
Natos olika medlemsländer har det försvar de själva väljer att utveckla. Omfattningen av den amerikanska försvarsmakten beror heller inte på engagemanget i Nato utan på att USA är en global stormakt, vill vara en global stormakt och har säkerhetsintressen som är globala. Det har inte Danmark, för att ta ett exempel. Det innebär inte att Danmark, liksom Sverige, inte har anledning att ha ett väsentligt starkare försvar än i dag med sikte på 2 % men det har att göra med den europeiska säkerhetspolitiska situationen, inte med att finansiera gemensamma kostnader.
Ett starkare danskt försvar hade inte lett till att den amerikanska försvarsmakten hade haft mindre kostnader eftersom den utformas för att möta hot och hävda intressen världen över. Däremot hade den säkerhetspolitiska miljön kring Östersjön varit något stabilare.
Skilda uppfattningar om hur mycket länder ska spendera på sina försvarsmakter får inte undergräva den grundläggande solidariteten. Om den är relativ i förhållande till olika synpunkter på försvarskostnader blir den också relativ som säkerhetspolitisk faktor.
Sverige, som inte är med i Nato, har starka skäl till att ha ett väsentligt starkare försvar, dels därför att vi från början av 2000-talet nedrustat försvaret av vår egen säkerhet på basis av en direkt felaktig verklighetsbild, dels därför att vi bättre bör bidra till en stabilare säkerhetspolitisk miljö kring Östersjön.
Europas länder bör otvivelaktigt stärka sina försvarsmakter. Lojaliteten mellan medlemmar och grannländer liksom vår gemensamma säkerhet ställer krav på detta. Men det finns just därför skäl att nyansera den bild som Trump har av amerikanska satsningar relativt europeiska. Den är nämligen fel. Europeiska länder har stått bakom de olika allianser av frivilliga som har präglat militära insatser i Mellanöstern och Nordafrika, oavsett vad man anser om dem. Det är också Europas länder som har tagit en lång rad av de kostnader som instabiliteten i dessa länder har lett till. Det gäller framförallt flyktingvågor, som har gått till Europa och inte USA.
Det är Europa som har tagit kostnaderna för att ta emot eller hjälpa flyktingar från krigen, förtrycket och terrorn. Det är EU mer än någon annan global aktör som har tagit kostnader och gjort insatser för att bidra till en utveckling mot fred och demokratiska institutioner i denna del av världen. Det gäller också insatser för ökad handel. Den europeiska utvidgningspolitiken har bidragit till en ökad stabilitet för Europa och därmed också för världen i sin helhet. Den globala säkerheten beror på långt mycket mer än enskilda länders försvarspolitiska styrka samtidigt som det också ska sägas att utan en tillräcklig försvarsförmåga så räcker ingen av den mjuka säkerhetspolitikens medel till.
Kostnader och utgifter för utvidgning, flyktingtragedier, den mjuka säkerhetspolitikens insatser och mycket annat minskar inte behovet av ett starkt försvar men de bidrar till en säkerhet som försvarsmakter inte kan uppnå. Och de bidrar till en politik för säkerhet, stabilitet och fred som i demokratiska länder är försvarsmaktens syfte. Den ena kostnaden kompenserar inte för den andra men de kan heller inte ses var för sig. USA har spelat en avgörande roll för Europas säkerhet men europeisk fred har säkrats genom Europas återförenande efter världskrigen och det kalla kriget. Europa har bidragit till amerikansk säkerhet och styrka i kraft av att USA i grundläggande frågor om fred och demokrati inte står ensamt.
Amerikansk säkerhet har blivit större genom utvecklingen i Europa och Europa har bidragit till amerikansk säkerhet och en världsordning präglad av liberala värden. Inget av detta kan bokföras på ett konto och inget av de konton som har varit viktiga för detta kan ställas mot varandra eller ens jämföras med varandra.
Europa och USA har under hela 1900-talet och in i vårt sekel gått hand i hand för att med bästa medel, skilda förutsättningar och gemensamma mål hävda och utveckla denna ordning. Det är denna insikt som Trump saknar när han tror att europeiska länder har en ekonomisk skuld till USA för finansieringen av Nato, inte minst eftersom Nato inte har någon gemensam finansiering annat än för de relativt små gemensamma kostnader som alla betalar gemensamt.
Och det är förtroendet och tilliten till detta samarbeta som Trump systematiskt underminerar, genom ifrågasätta den solidaritet och de avtal som byggt upp denna världsordning. Det öppnar upp för aktörer som Putin, som Trump dessutom aktivt synes öppna upp för av en lång rad andra skäl, legitimerar diktaturer och autokratier och underminerar en gemensam världsordning. USA blir genom Trump svagare och mindre, för sina vänner och även för sina fiender. Det gäller för USA i Asien, Mellanöstern, i kampen mot terrorism och i relationerna till Kina, Iran liksom Ryssland. Svagare utan vänner, starkare med allierade.
För varje möte Trump genomförde under sin resa underminerade han förtroendet för de avtal och det samarbete USA under decennier utvecklat på väg mot en stabilare värld. Och samtidigt försummade han vid varje tillfälle att hävda demokratins och frihetens värden, gentemot den saudiska regimen som förtrycker varje mänsklig fri- och rättighet, gentemot Putins Ryssland och gentemot alla de andra krafter som vill undergräva demokrati och internationellt samarbete.
Står USA fast vid Nato-förpliktelserna, och vid sina garantier till andra allierade? Med stor säkerhet, trots allt. Det faktum att amerikansk trupp står på europeisk mark är på många sätt en tydligare markering i handling än vad presidenten kan skapa osäkerhet kring genom ord. Men säkerheten om detta är i dag mindre. Och vad händer i olika gråzonssituationer? Prioriterar Trump sina personliga relationer med ryska företrädare framför USA´s djupa relationer med sina europeiska allierade? Bara det att frågan ställs är ett uttryck för det, och det får konsekvenser för den globala säkerheten och stabiliteten. Det öppnar upp för dem som vill underminera internationell rätt och nationers suveränitet.
Står USA fast vid sina avtal med när det gäller handel och ekonomi? Troligtvis inte. Trump tycks uppenbarligen tycka illa om tyska bilar och om att tyskar säljer bilar i USA, så som den globaliserade ekonomin fungerar. Godtyckligheten och ytligheten i hans syn på fri handel och den internationella ekonomin riskerar att få ekonomiska konsekvenser för USA liksom för den världsordning som funnit kampen mot fattigdom genom globaliseringen. När USA gradvis markerar ut sig mot det internationella handelssystemet flyttar makten mer och mer bort från Washington och bort till andra som prioriterar den fria handeln.
Står USA fast vid Parisavtalet? Förmodligen inte, med konsekvenser för världen inte bara vad gäller kampen mot klimateffekten utan också med risk för att andra aktörer kommer att spela en större roll med en förskjutning från den transatlantiska förankringen i liberala värden. USA blir mindre. Och amerikansk ekonomi och politik riskerar att präglas mer av den gamla tidens koltänkande och mindre av den nya tidens moderna teknologier. USA blir mindre även som framtidsland.
Är USA att lita på? Tyvärr känns den frågan allt svårare att svara på. Det beror dels på att Trump har ifrågasatt många av de avtal och relationer som har format dagens värld. Men det beror också på att Trump som president är totalt oförutsebar och en funktion av okunskap, ytlighet, plötslighet och ständig självbeundran.
USA är mycket mer än en president under en mandatperiod. Men under Trump kommer USA av sina vänner att upplevas som mindre trovärdig som allierad. Trump synes prioritera relationer med regimer som har andra värden än de som definierar USA i världen och det amerikanska samhället. Det är befängt men en konsekvens av Donald Trump.
Det är till nackdel för världen, för USA och för Europa och det måste kompenseras genom ny beslutsamhet. Ett USA som är mer angeläget att uttrycka sympati för Saudiarabiens och för Rysslands ledare än för sina europeiska allierade är ett USA som underminerar sin egen roll i världen. Det tomrum som USA lämnar efter sig måste fyllas med ökat samarbete andra demokratiska nationer emellan. Och EU måste utveckla sin styrka i denna nya värld. Det är viktigt inte minst för att i amerikansk politik klargöra att det är i det transatlantiska samarbetet USA står starkast.
Det ställer nya krav. Det tomrum som USA lämnar efter sig när man drar sig tillbaka från internationella handelsavtal och internationell rättsordning måste fyllas med så mycket demokratisk kraft som möjligt. Det innebär konsekvenser och nya krav för hur europeiskt samarbete måste utvecklas. Europa måste utveckla sin ekonomiska styrka till en ökad påverkan på den globala ekonomin. Europeisk och svensk säkerhetspolitik måste utformas multilateralt med EU och fortsatt inom Nato snarare än i bilateralt beroende till USA. EU måste sträcka ut sina handelsavtal till de länder som USA drar sig ifrån. Världens moderna och öppna marknadsekonomier måste stärka sitt samarbete inom ramen för de internationella institutioner där USA tidigare varit ledande. Demokratier som vill stå upp för demokratins värden måste göra det tillsammans.
USA kommer under Donald Trump vara mindre för sina vänner men dess vänner måste just därför inse att den fria världens ledande ekonomi och den enda supermakten förblir viktig för den fria världen oavsett ledare. Därför är det viktigt att visa att den fria världen vid sidan om USA har en styrka och beslutsamhet som amerikanska intressen måste förhålla sig till. Det gäller under tiden med Trump och det gäller den dag då USA kan återfinna sin styrka med sina vänner.