Från och till odlar företrädare för olika kulturarter att man måste vara vänster om man är socialt engagerad och bryr sig om andra människor. Det är en ytlighetens parad som bara kan överleva genom att man inte bryr sig om verkligheten och om andra människor utan bara lyssna till sin egen förträfflighet.
I land efter land har vi sett hur fattigdom har förenats med förtryck och en elits vision om det perfekta samhället åt de undersåtar de gärna vill styra över i tron att de – det vill säga den stora massan, publiken, de vanliga människorna – inte riktigt förstår sitt eget bästa. Men det finns alltid en elit som anser sig vara elit och bättre, klokare och mer socialt ansvarstagande än de stackars människor de tror sig bry sig om.
Därför har en betydande del av kultureliten ständigt varit förtrollade av sin egen förmåga att förstå livet liksom av dem som förespråkat utopier och lovat det perfekta samhället.Allt i den naiva tron att man därmed bryr sig om människor. Det enda man bryr sig om är sin egen tro på den perfekta samhällsmodellen.
Problemet med den perfekta samhällsmodellen är att den bortser från att människor inte vill vara som den perfekta samhällsmodellens ingenjörer tänker sig att de ska göra. I den perfekta samhällsmodellen är människor, individer och medborgare inte självständiga subjekt utan objekt, en grupp, ett kollektiv och undersåtar att styras över av en upplyst elit.
Och som vi sett i varje land som trätt in på utvecklingen mot socialism blir individernas egna val störande och irriterande och till slut ett uttryck för illojalitet och fiendeskap mot det samhälle eliten vill ha, oavsett om den står på scen, spelar gitarr, tolkar Bergman eller helt enkelt bara är maktberusade socialister.
När förtrycket och fattigdomen slår till finns ingen social trygghet, ingen generositet mot människors olikheter och viljor och en vikande välfärd. Vi har sett det så många gånger att det blir tröttsamt och direkt dumt att höra skådespelare, regissörer eller sångare sjunga samma toner som de som vill styra över andra människors liv. Den perfekta samhällsmodellen – utopin – är en utopi eftersom den aldrig finns annat som en dröm och föreställning som rationaliserar bort den enskilda människans frihet, olikhet, många olika drömmar och ständiga lärande. Till skillnad från rollerna i ett rollhäfte är riktiga människor riktiga människor som lever ett liv som vare sig författare, regissörer eller skådespelare kan tänka sig när de försöker gestalta någons uppfattning om människors roller.
Varför är det så ofta kulturelit som tror sig vara en politisk elit? Först och främst eftersom de liksom oss alla andra är vår egen elit när det gäller att tolka våra tankar och uppfattningar. Skådespelare kända och okända är medborgare som alla andra och har samma rätt till kloka eller enkla tankar, djupa eller ytliga. Men det finns kanske också en omnipotens som följer av kändisskapet och framgången, som leder en till att tro att man också bättre kan förstå verklighetens scener och tolka dem åt massorna, publiken och de vanliga människorna. Det är lika rätt som tron att en skådespelare som spelat läkare, polis eller företagsledare som person därmed är kapabel att vara läkare, polis eller företagsledare. Eller att bättre än andra förstå hur man ska styra landet, klara freden och visa social omtanke.
Men det är en ytlighet som inte håller bortom rollhäftet. I den verkliga världen har vänsterns politik lett till förtryck, fattigdom och förnedring samt grymma brutaliteter som många blundat inför. Sovjetunionen och massmördandet. Mao Tse Tung och massmördandet. Vietnam. Nordkorea. Kuba. Venezuela. Syriza i Grekland som efter årtionden av överbudspolitik från alla partier lyckades återkomma med ny överbudspolitik som sänkte landet på nytt.
Var finns omtanken i att vilja styra över människors liv? I att strypa valfriheten? Att höja skatter på normala människors inkomster så tryggheten och den egna förmågan att klara vardagen undermineras? Att motverka företagande, marknadsekonomi och frihet? Vari ligger omtanken och respekten att förakta människors egna livsval som mindre upplysta och samtidigt vilja tro att den egna upplystheten ger en rätt att styra andras liv? Det slående med kulturvänstern är att den är uppblåst av sin egen förträfflighet, är som en ny tids adel som ser ner på vanliga människors egen förmåga och rätt, och tror sig ha enkla lösningar på världens problem eftersom de har läst dem i sina egna manus.
Det finns ingen omtanke och inget socialt engagemang i detta. Bara ytlighet, aningslöshet och överlägsenhet förenat med ringaktning av de människor de talar om. Problemet för kulturvänstern är att livet är ingen scen, det saknas manus och det är inte skådespelare som spelare det, inga regissörer som regisserar det och ingen publik som tittar. I det verkliga livet är det vi alla som står på våra egna och andras scener, vi skriver våra egna manus och förändrar dem hela tiden. Vi är människor av fri vilja och egen kraft som söker en framtid som är vår, som ständigt lär sig och som ständigt utvecklar egna förmågor.
Kulturvänstern har inte ett dyft engagemang för denna verklighet. Bara för sina egna föreställningar om hur livet borde vara för andra. Kulturskapare i sin helhet är däremot som vi alla. Vanliga människor. Kloka och naiva. Sådana är vi. Problemet är dem som hatar tanken på att de också är vanliga människor. Som vill vara överhet. Men det ska inte förväxlas med socialt engagemang. Bara med vänster.