Framväxten av ett Ryssland som medvetet använder sig av sina olje- och naturgastillgångar för att uppnå säkerhetspolitiska mål är en utmaning för Europa som ställer krav på både säkerhetspolitik och energipolitik. På motsvarande sätt är det uppenbart att det höga oljeberoendet skapar en maktställning för länder som till exempel Iran när man väljer att konfrontera det internationella samfundet i frågor som rör kärnvapen, terrorfinansiering, hot mot andra länder och förakt för mänskliga fri- och rättigheter.
Det är mot den bakgrunden som en europeisk och svensk energipolitik måste utformas utifrån andra utgångspunkter än de som la grunden för 1980-talets energidebatt.
Då var det kalla krigets och terrorbalansen som var säkerhetspolitikens förutsättningar. Europa och USA hade ett oifrågasatt ekonomiskt ledarskap med en konkurrenskraft som låg långt före både den andra och den tredje världen. Miljöproblemen hade i den allmänna politiska debatten en annan innebörd än i dag. Den ekonomiska tillväxten sågs av många som ett hot mot miljön i sig samtidigt som miljörörelsen valde att prioritera andra miljöproblem än växthuseffekten, till exempel kärnkraften och den ekonomiska tillväxtens användning av råvaror. Idag vet vi att den ekonomiska tillväxten har bidragit till en bättre miljö, inte bara för de människor som kan överleva utan också för naturen som sådan.
Vi ser också en annan sak, om vi så vill, nämligen behovet av att miljöpolitik är långsiktig, bidrar till att bygga upp resurser och förmåga att möta miljöutmaningar och att den prioriterar de miljöhot som är allvarligast, inte de som är mest mediala eller debatterade. Vid mitten av 1980-talet började diskussionen om växthuseffekten nå utanför vetenskapens kretsar och nådde snabbt in politiken. Det stod vid den tiden klart att utsläppen av växthusgaser påverkade klimatet.
För Sveriges del var det en rätt enkel situation. Med rätt små medel kunde vi dämpa och minska utsläppen. Inte för att Sveriges minskade utsläpp skulle ha någon större betydelse i sig för ett globalt fenomen, men så att det kunde ha en politisk betydelse genom ledarskap och genom att visa på att det var möjligt att förena minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt.
Vi moderater drev 1988 i riksdagen igenom ett tak för de framtida utsläppen. Samtidigt förde vi fram förslaget om handel med utsläppsrätter. År 2000 skulle Sveriges samlade utsläpp inte vara större än 1980. Det var ett modest mål som dock fick vika för mer inrikespolitiskt taktiserande kring kärnkraften.
Det har bland annat lett till en ökad import av koldioxidbaserad el från Danmark men också till att vi inom olika områden använder mindre elburen energi och mer av fossila bränslen. Rätt beslut under den tiden hade kostat mycket små ansträngningar då men hade gett mycket stora resultat i dag.
Men denna fråga understryker en annan sak. Långsiktigt agerande ger stora resultat utan större påfrestningar medan kortsiktigt agerande ger större konsekvenser för ekonomi och samhälle än resultat för den globala miljön. Vår förmåga att hantera växthuseffekten förutsätter att vi kan bidra med ett politiskt ledarskap som också måste hålla i verkligheten.
Vi måste få andra länder med oss och vi måste förmå genomföra politiken även på lång sikt när andra politiska frågor står i fokus. Vår politik måste vara av den arten att den klarar de kraven.
I den delen har vi det senaste året sett att Sverige genom medlemskapet i EU har kunnat göra detta. Det gjorde vi inte utanför EU under 1980-talet och vi gjorde det inte som medlemmar under 1990-talet. Då avvecklade vi istället kärnkraft och gav med detta en signal om våra prioriteringar. Utan EU och utan svenskt medlemskap hade Sverige stått utan förmåga att påverka den globala agendan.
Det är värt att komma ihåg för dem som på en gång kritiserar EU för att man inte nådde längre i Bali samtidigt som man inte ens vill att EU ska finnas.
Vi behöver en klimat- och energipolitik som på en gång förenar minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt och en växande förmåga att möta klimatförändringarnas konsekvenser.
För det första bör vi göra allt som är lätt att göra. Det innebär att skrinlägga avvecklingen av kärnkraft, låta marknadspriserna slå igenom för ökad energieffektivitet, ge förnybara bränslen likvärdiga konkurrensvillkor som kan bidra till att utveckla dem, underlätta för en snabbare järnvägstrafik i Europa över gränserna, tillåta längre långtradarsläp på europeiska vägar eftersom detta innebär nära 30 procent mindre koldioxidutsläpp för den transporterade volymen, låta de höga oljepriserna slå igenom i form av nya lösningar när det gäller bostadsbyggande, en energibeskattning som är proportionell gentemot koldioxidinnehållet, utvecklingen av nya bränslen inom bilindustrin, stramare krav på utsläpp baserade på den transporttjänst som utförs och, inte minst, plantering av skogar.
För det andra bör vi genomföra de svårare förändringarna inom de områden och på det sätt som gör att vi prioriterar de åtgärder som ger störst resultat. Ett exempel på detta är stöd och investeringar i de länder där utsläppen är som störst och energieffektiviteten som minst. Det står inte i motsatsställning till insatser i Sverige, men visar att vissa åtgärder och kostnader ger större resultat än andra.
Även svårare förändringar blir lättare om de får en tid på sig att genomföras. Det gäller kraven på bildindustrin för att ta ett exempel, hushållens övergång till nya uppvärmningssystem och industriella processers utveckling. Förändringar som innebär att utsläppen flyttar någon annanstans är däremot snarast kontraproduktiva, eftersom de då leder till mindre kontroll och begränsningar av utsläpp som ändå påverkar oss alla.
För det tredje bör vi använda marknadsekonomiska mekanismer och prissättning som präglar energieffektivisering, utvecklingen av teknologi och användning av olika energislag. Vi bör däremot inte försöka reglera eller styra olika aktiviteter som sådana.
Målet är att minska utsläppen, inte att minska mänsklig aktivitet. Minskad handel, minskad tillväxt och minskade investeringar står i direkt strid mot de utmaningar som en intelligent klimatpolitik måste uppnå. Och det är de långsiktiga förändringarna baserade på uthålliga marknadsekonomiska principer som kommer att få störst genomslag.
För det fjärde bör vi på europeisk nivå genomföra en ny energipolitik, som förenar kraven på god tillgång på energi med minskade utsläpp och minskat beroende av Ryssland.
Det är inte svårt att se behovet av en gemensam europeisk energipolitik, både för att möta den ryska utmaningen och för att kunna föra en långsiktig klimatpolitik.
Vi måste våga fatta de beslut som är avgörande för om vi ska klara koldioxidmålen. Vi bör därför ompröva den rådande energipolitiken, som innebär att närmare 50 kärnkraftsreaktorer inom EU står under avveckling, på kortare eller längre sikt. Istället bör målet för europeisk del vara en kärnkraftsproduktion som minst motsvarar dagens andel av den europeiska el- och energiförsörjningen. För Sveriges kan vi genom att bygga tre nya reaktorer, en vid varje nu existerande anläggning i drift, kan vi klara våra åtaganden om minskade utsläpp.
De länder som inom ramen för den inre elmarknaden avvecklar koldioxid-fri energiproduktion, bör få ett motsvarande större beting på sig att tillföra ytterligare produktionskapacitet i form av förnybara bränslen, utöver de mål som de nu har fått sig pålagda. Med en inre marknad har alla medlemsstater ett ansvar för att bidra till förmågan att producera energi. En fungerande inre energimarknad får inte bli ett argument för att fly undan detta ansvar.
Vi måste medverka till att våra baltiska grannländer och Polen blir mindre beroende av Ryssland. Ett led i en sådan ansträngning är att utveckla ett gemensamt europeiskt elnät, som tar vara på alla de produktionsmöjligheter som finns inom unionen och som bidrar till allas leveranssäkerhet och lägre elpriser.
De förnyelsebara energiformerna bör ges största möjliga marknad, inte mesta möjliga subventioner, genom att slå vakt om att den inre marknaden för energi öppnas och förblir öppen. Det innebär bland annat att kommissionen måste vara konsekvent när det gäller att upprätthålla reglerna om statsstöd, liksom när det gäller möjligheterna för företag att över gränserna samarbeta och slå sig samman.
Kommissionens förslag om separation av ägande till gas- och oljeledningar från dem som levererar bör bli till europeisk lag. Det kommer att vitalisera och utveckla den europeiska energimarknaden, men det kommer framförallt att ge tydliga och uppenbara skäl att kräva en separation av Gazproms ägande av ledningar och leveranser. Gazprom kommer då att kunna bli föremål för samma åtgärder som Microsoft.
För EU ska stå fast vid kravet att energiföretag från tredje land inte ska kunna köpa europeiska energiföretag om det inte finns en ömsesidighet. Ett krav på sådana företagsköp måste också vara att företagen lever upp till den europeiska konkurrenslagstiftningen och kraven på öppenhet.
En europeisk energipolitik som både tar sikte på klimatpolitiken och på relationerna till Ryssland är i högsta grad realistisk. Och den behövs.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderat Europaparlamentariker och vice ordförande i EPP-ED gruppen i Europaparlamentet samt dess företrädare i frågan om den nya elmarknadslagstiftningen