Plötsligt blev det inte relevant att se på SVT när man kunde följa norska NRK. Det behövdes ingen utlandsrapportering. Det som skedde drabbade människor i vårt eget öppna samhälle, visserligen med en nationsgräns emellan men utan några egentliga avstånd. Och det finns inget i det som har skett där som säger att det inte kunde hänt här lika väl. En mardröm som ledde till ett långt och utdraget avrättande av unga människor. Det är inte norskt men har skett i vårt grannland Norge.
Vansinnet följer inga nationsgränser, vare sig när det gäller gärningsmän eller offer. Det är extremismen och hatet som bär upp vansinnet och det begränsas inte av etnisk tillhörighet, religion eller något annat. Det är viktigt att förstå nu och inför framtiden, liksom efter andra framtida terrordåd. Det är terroristen som bär hatet och vansinnet, inte dem han eller hon säger sig tala för.
Tragedin slår allra hårdast mot dem som förlorat sina nära, mot dem som själva drabbats och som upplevt rädslan. Men det är mitt i det öppna nordiska samhället det har skett. Där politiker av olika partier möts och träffas, där man respekterar och känner glädje även över andras engagemang och ideal. De olika nordiska samhällena är i denna sin öppenhet och enkelhet lika och därför nära.
Det som skedde kunde därför lika väl ha hänt en annan stad och i en annan skärgård. Ett annat läger eller annat ungdomsförbund. Tragedin är lika stor var den än inträffar men närheten gör den för oss mer omedelbar. Och de lärdomar som Norge drar blir därför också våra. Att inte vika inför terror och att slå vakt om det öppna. Att känna omtanke om dem som drabbats. Att visa vårt deltagande. Och självfallet pröva och utveckla vår förmåga att möta vansinnet när det bryter ut. Det är skyldigheter vi har mot det öppna samhället och dess medborgare.