Tobinskatten sätter frågan om politikens moral på sin spets. Måste inte den som förespråkar en idé också vara beredd att ta det moraliska ansvaret för konsekvenserna av idéernas genomförande? Frågan ställdes många gånger i slutet av 1980-talet då konsekvenserna av realsocialismens ekonomi och förtryck blev uppenbara även för dem som tidigare hade velat blicka åt ett annat håll
På samma sätt finns det anledning att kritiskt granska konsekvenserna av det stöd som västvärldens vänsterintellektuella gav till de U-landsregimer som satte personlig frihet och en öppen ekonomi på undantag för de egna politiska mål man levde för. Tror man det minsta på kraften och betydelsen av idéer och opinionsbildning måste man också ställa höga krav på de idéer man själv verkar för och vill att andra skall leva efter. När Ursula Berge pläderar för att den svenska regeringen skall ta upp Tobinskatten på Göteborgsmötet är det uppenbart att hon inte ställer dessa krav på sig själv och de idéer hon för fram. Ingenstans i artikeln försöker hon påvisa på vilket sätt Tobinskatten skulle vara bra eller vara ett bidrag i kampen mot miljontals människors fattigdom. Istället använder hon Tobinskatten som ett politiskt mantra där den enda poängen är att politiker kan få mer makt över den globala ekonomin.
I sak innebär Tobinskatten tre konsekvenser som alla drabbar fattiga människor mest. För det första kommer den leda till sämre fungerande kapitalmarknader. Det är också det uttryckliga syftet. Sämre fungerande kapitalmarknader innebär högre räntor och mindre tillgång på kapital för investeringar i de delar av världen där behovet är som störst men tillgången på inhemskt kapital som minst. Att det blir högre räntor erkände också Tobinskattens anhängare när Finansutskottet för någon månad sedan hade en offentlig utskottsutfrågning.
För det andra fungerar Tobinskatten som en tull på kapital med de konsekvenser som tullar har. De motverkar handel, skapar högre inhemska priser och försvårar för människor att själva välja. Tobinskatten kommer däremot inte påverka transaktioner inom dollarområdet, eller inom eurområdet utan kommer framförallt påverka transaktioner i form av lån, bistånd, räntebetalningar, handel i form av import och export. Det finns alltid någon som betalar den typen av kostnader. Det blir världens låntagare som får betala. Tobinskatten kommer därför inte drabba den rika världen så mycket som den fattiga världen.
För det tredje innebär Tobinskatten en skatt på de transaktioner som uppkommer genom enskilda människors företagande och lån. Det vill säga man ökar beroendet till bistånd och urholkar kraften i det företagande och den fria handel som så uppenbarligen gett många fattiga länder och fattiga människor ökad välfärd till förmån för politisk styrning som så uppenbarligen gett negativa konsekvenser för den fattiga världens ekonomier.
Varför skall då svenska regeringen ta upp och driva en fråga som motverkar fri handel och fria kapitalrörelser, och som främst kommer att drabba de fattiga folken, när det är så uppenbart att detta kommer att flytta fokus från den politiska reformer som kan ge ökad fri handel och starkare internationella institutioner för bättre fungerande globala finansmarknader? Ja, svaret på den frågan finns vare sig i Berges artikel eller hos någon annan av Tobinskattens anhängare. Deras främsta argument är istället att Tobinskatten väcker en intressant debatt som de tycker är rolig att föra och att den ökar den politiska makten. Det är en ansvarslöshet gentemot den fattiga världen som är svår att känna respekt för.
Gunnar Hökmark