I finanskrisens spår hörs åter kravet på en så kallad Tobinskatt på finansiella transaktioner. Men istället för att dämpa svängningarna på finansmarknaderna skulle en sådan skatt bidra till ökad spekulation, uppdrivna vinstkrav och därmed ökat risktagande, skriver Gunnar Hökmark i Sydsvenska Dagbladet
För snart tio år sedan fördes en debatt om införandet av en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. De som propagerade för skatten var främst yttersta vänstern, inte minst den då aktiva Attacrörelsen.
Nu, i finanskrisens spår, framförs kravet på nytt – denna gång i betydligt finare salonger, ofta som ett alibi istället för andra mer verkningsfulla åtgärder som krav på balans i offentliga budgetar.
Det är ingen tillfällighet att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown var först ut med att föreslå en Tobinskatt. Andra följde efter; inte minst tycks skatten populär bland dem som uppfattar finansiella marknader som något ont eller negativt istället för en förutsättning för investeringar och sparande, vilket de i verkligheten är.
Browns förslag avvisades direkt av både USA:s finansminister, Tim Geithner och den av Brown utsedde chefen för Bank of England Mervyn King. Detta förvånar inte; de inser att skatten är näst intill omöjlig att införa och dessutom sannolikt skulle få precis motsatt effekt mot den avsedda.
Tanken är att en Tobinskatt skall dämpa svängningarna på finansmarknaderna och förhindra spekulation. Detta bygger på föreställningen att finansiella transaktioner för att till exempel möjliggöra handel över gränserna eller investeringar i fattiga länder utan kapitalmarknader är något negativt. Men skulle man bromsa transaktionerna skulle resultatet bli mindre kapital tillgängligt för investeringar där de bäst behövs.
I själva verket skulle skatten uppmuntra spekulation, då vinstkraven i samband med finansiella transaktioner skulle växa för att kompensera för Tobinskatten. Ökade vinstkrav medför större risktagande och med större risktagande följer potentiella förluster.
Dessutom finns det anledning att anta att marknaden skulle möta skatten med helt nya finansiella instrument som skulle vara svårbegripliga och svåra att övervaka. Insynen i transaktionerna skulle försämras.
Banker och finansmarknader är inte särskilt populära för tillfället, vilket är helt naturligt efter kollapser och statliga ingripanden. I Sverige har bankerna klarat sig förhållandevis bra, men skattebetalarna har ändå tvingats ställa upp med garantier. Finansvärldens bonuskultur har också väckt befogad ilska.
Men en Tobinskatt skulle inte förändra någonting. Det var inte finansmarknaderna som sådana som orsakade finanskrisen; finansiella transaktioner är nödvändiga och med få undantag – vilka ingen Tobinskatt biter på – fullt legitima.
Handel utgör grunden för vårt välstånd, och handel involverar alltid finansiella transaktioner. Varje affärstransaktion genererar finansiella transaktioner. Varor och tjänster köps och säljs, exporteras och importeras och varje gång byter pengar ägare.
De som exporterar och importerar måste också skydda sig mot valutaförändringar, vilket ger upphov till ytterligare finansiella transaktioner.
Flertalet transaktioner har med andra ord inte någonting med spekulation att göra, och inte heller med bankers och finansinstituts förödande handel med dåliga krediter.
Om en Tobinskatt infördes skulle vi alla få stå för notan. Export skulle bli mindre lönsam och import mer kostsam. Till och med utlandssemestrar skulle bli dyrare.
Dessutom skulle olika former av pensionssparande drabbas, då pensionsfonder ofta investerar utomlands. Även AP-fonderna handlar med utländska aktier, för att ge oss bästa möjliga avkastning.
För de allra fattigaste länderna skulle en Tobinskatt utgöra en påtaglig börda. Handel är deras enda möjlighet att lyfta sig ur fattigdomen. När vi tillåter dem att handla, vill säga, och inte belägger deras exportprodukter med höga tullar eller inför andra handelshinder. Tobinskatten skulle bli ytterligare en börda.
Det är tragiskt att ledande politiker ägnar tid och kraft åt att debattera någonting som i praktiken är ogenomförbart och som skjuter vid sidan av målet när det gäller att ge det globala finansiella systemet ökad stabilitet.
Vi behöver insyn i, och kontroll över, finansmarknaderna och vi behöver stabila statsfinanser för att undvika dramatiska valutasvängningar och spekulation. Vi måste uppmuntra och underlätta handel, för att vi också skall få balans mellan framväxande och gamla välståndsekonomier, inte göra motsatsen.
Det kräver realism och målmedvetenhet kring problemen, hur svåra de än kan vara. Bara så kan vi säkra tillväxt och välstånd.