En onsdagmorgon i EPP-gruppens ledning som av naturliga skäl än en gång domineras av diskussioner kring den ekonomiska krisen.
Oroas av hur många som hellre vill diskutera hur vi i framtiden borde fatta beslut snarare än de beslut som vi bör fatta idag. Och de beslut vi kan fatta är fullt tillräckliga och relevanta för att möta krisen.
Den nya stabilitetspakten innebär ett stramare regelverk som ger trovärdighet på sikt och kommer att påverka de offentliga finanserna i Europa. Och den är beslutad inom ramen för dagens system av beslutsfattande. På mycket kort tid, ska sägas.
Medlemsstaterna har i dag inga problem att klargöra att man stöder de banker som måste stödas. EU som sådant måste genom samarbete med regeringar mobilisera medlemsstaterna för att skapa finansiellt stöd till stödmekanismen för Grekland och inte minst om det behövs Italien. Det finns ingen annan väg att lösa detta problem än att medlemsstater beslutar om det som är medlemsstater frivilligt ska göra. Varje annan typ av lösning kräver en annan typ av EU som vi inte har i dag och inte kommer att ha på mycket lång tid, tidigaste efter den kris vi nu är inne i.
Och möjligheten att garantera stora skuldbördor löser sannerligen inte det grundläggande problemet att Europa, från nord till syd har för lite tillväxt jämfört med en omvärld som kunnat etablera en mer dynamisk ekonomisk utveckling. De framväxande ekonomierna är inte längre bara framväxande utan framväxta med förmåga att utvecklas som i dag är större än flertalet av Europas länder . Det måste vi göra något åt. Och det kräver inte nya beslutsformer utan ligger i alla de mandat som EU har och medlemsstaterna har.
Det vi nu ser när diskussionen om systemrisker i banksystemet på nytt tar fart är att det finns ingen reglering av finansmarknader för att kompensera för bristande makroekonomisk stabilitet vare sig när det gäller offentliga finanser eller ekonomisk tillväxt. Och det finns inga offentliga finanser som kan vara stabila utan en stabil ekonomisk tillväxt. Likväl har vi alltför lite debatt om tillväxten och alltför mycket tro på att vi kan uppnå stabilitet bara genom lagar och skuldfinansiering. Vore det så enkelt skulle vi lätt kunna besluta oss ut ur krisen.
Behovet av tillväxtreformer gäller oss alla. De ledande kunskapssamhällen som bland annat Sverige är en del av måste fortsätta reformera och investera samtidigt som de mer skuldtyngda ekonomierna måste genomföra de marknadsreformer vi har talat om under det senaste årtiondet.