Tillbaka till verkligheten – ett försvar som behöver beslut nu

I dag presenterar Försvarsberedningen en delrapport inför kommande försvarsbeslut 2020. I den framgår att man anser att vi inte kan utesluta väpnade angrepp mot Sverige. Verkligheten har kommit ikapp svensk försvars- och säkerhetspolitik, eller snarare, den kommer nu så sakta i kapp verkligheten.

Illusionen att man kunde utesluta väpnade angrepp mot Sverige formulerades just för 15 år sedan inom ramen för försvarsmaktens omvärldsanalyser. Under hela denna långa tid har föreställningen om att väpnade angrepp kunde uteslutas styrt den svenska försvarspolitiken mot en radikal nedrustning. Likväl har tecknen i omvärlden på ett allt osäkrare världsläge och inte minst ett allt hotfullare säkerhetspolitiskt läge i Östersjön varit så tydliga de kan vara.

Det är därför illa nu när insikten börjar komma ikapp verkligheten att regeringen menar att det ska dröja till ett försvarsbeslut 2020 innan vi anpassar oss till den.

Det innebär att Sverige först om tre år ska ta hänsyn till att försvarspolitiken under nära två decennier byggt på den felaktiga föreställningen att väpnade angrepp mot Sverige kunde avskrivas som osannolika under överskådlig tid.

Redan när försvarsmaktens underrättelsetjänst inför 2004 års försvarsbeslut förklarade att väpnade angrepp kunde uteslutas var det fel och svårt att förstå. Dels såg vi redan då i Ryssland en ökad aggressivitet, inte minst i form av de olika Tjetjenienkrigen, där man öppet förnekade det som alla visste skedde. Dels påbörjade Ryssland då sina rustningar. Dels var det lika fel då som i dag att i en värld av våld och väpnade konflikter utesluta att det allvarliga kunde hända även oss. Så tolkade man heller inte världen i våra grannländer Estland, Lettland och Litauen lika lite som i Finland, ej heller i Norge och i Danmark, även om man även i dessa länder sänkte sina ambitioner på försvarsområdet.

Det är svårt att förstå hur den svenska naiviteten inför omvärlden så länge kunde bestå.

Rysslands aggressivitet gentemot omvärlden blev med Putins makttillträde i början på 2000-talet allt mer uppenbar. Den despotiska inrikespolitiska riktningen var svår att inte se, lika väl som det var uppenbart att denna också gav utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser, inte minst för länderna i Rysslands nära grannskap. Den ryska energipolitiken syftade tillsammans med andra delar av den strategiska inriktningen till att utveckla ett ökat säkerhetspolitisk beroende till Ryssland.

Hoten och påtryckningspolitiken mot grannländerna tog sig många uttryck men blev omöjliga att bortse ifrån när Ryssland 2007 påbörjade omfattande försök till destabilisering, cyberkrig och hårdhänta påtryckningar mot Estland, följt av kriget i Georgien 2008. Ackompanjerat med en allt mer korrupt rysk regim som såg rättsstat och demokrati som hot mot sin egen makt, i det egna landet och i närområdet och som ansåg Sovjetunionens fall för en geopolitisk tragedi. Istället för att närma sig Europa fjärmade sig Ryssland från den europeiska utvecklingen.

Först med invasionen av Ukraina blev det mer uppenbart att förhoppningarna var falska, även om även då det fanns de som försökte beskriva det som en inre rysk hantering. Verkligheten var att Ryssland upprustat från början av 2000-talet, rustat för krig sedan man såg sina tillkortakommanden trots övermakten i kriget mot Georgien och strävar att vara en global utmanare av Europa och USA vad gäller militär förmåga.

Det krävdes inte någon djupare analys för att se vad som skedde, snarare var det så att djupare analyser istället försökte förklara att det som skedde inte var på allvar. Det var en säkerhetspolitisk insufficiens. Nu är det som att insufficiensen består även när illusionen avlivas. Det är självfallet bra att Gotland åter har fått ett försvar, det är välkommet att nya Gripen i alla fall tills vidare ska produceras utan att äldre fullt operativa plan slaktas. Men i det stora hela sker inte det som nu borde ske.

I Ukraina pågår ett konventionellt krig med konventionella vapen i stor omfattning. På Balkan, i Sydkaukasien och i Centraleuropa pågår ett lågnivåkrig i form av destabilisering, korruption med ryska affärsintressen som bas, pengatvätt och kriminalitet och desinformation. I Serbien och Montenegro som båda förhandlar om medlemskap i EU spänner Ryssland sina muskler för skarp maktutövning, genom propaganda, egna Tv-kanaler, energibolag och alla de strukturer som finns kvar från det gamla eller som följer av gemensam ortodox tro och kyrilliskt alfabet.

I Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien liksom i Sverige agerar rysk påverkanspolitik genom cyberkrigföring, korruption, stöd till extrema partier och sociala media för att splittra, misstänkliggöra och underminera. I USA påverkade man uppenbart själva valkampanjen liksom samtidigt som man stödde en presidentkandidat som litar mer på Putin än de egna underrättelsetjänsterna.

Trots insikten att ett krig, även om det ändå hände någon annan, skulle påverka hela vår del av Europa fanns under lång tid en ovilja att förstå vad det skulle innebära för Östersjöns säkerhetspolitiska situation och därmed Gotland och därmed Sverige.

Rysslands investeringar i NordStream I och II är ett uttryck för hur man utvecklat och utvecklar sin intressesfär i Östersjön samtidigt som man militärt utökat sin närvaro och uppträder allt mer aggressivt. Ubåtskränkningar, övningsanflygningar mot svenska mål med kärnvapenbärande flygplan, stora anfallsövningar och missiler med räckvidd över Östersjön i Kaliningrad. Det är klart att detta under lång tid påverkat vår säkerhet och fortsatt gör det i allt större omfattning.

Parallellt med detta, den allt mindre roll USA har kommit att spela, framförallt som en konsekvens av en värld där det är allt svårare även för en supermakt att dominera. Och med Trump har vi ett USA som hellre ser vänner i auktoritära regimer än i kämpande demokratier.

Mellanösterns många konflikter som ligger långt djupare än Israel- Palestinakonflikten. De kom att i svensk debatt döljas av besattheten av konflikten israeler – palestinier som fortfarande framställs som den dominerande konflikten, där demokratin Israel framställs som ett större hot än alla de brutala regimer som förtrycker sina egna medborgare, odlar motsättningar sig emellan och i olika grad hatar Israel för att Israel är Israel.

Irans hot om krig, den syriska regimens massmördande, Daeshs brutala mördande och slavhandel, Hamas och Hizbollah, konflikterna mellan Sunni och Shia, regimer som kämpar mot sin egen inkompetens och en hopplös demografisk utveckling och en grogrund för islamistisk extremism. Allt detta syntes inte i den svenska säkerhetspolitiska analysen där man istället var fullt upptagen med att fördöma Israels försök att försvara sig mot terror och krigshot.

Kinas snabbt växande politiska och militära förmåga, med ekonomiska och politiska ambitioner att vara mer än en regional stormakt. Investeringar i Afrika, Mellanöstern, Balkan, Sydkaukasien och i Europa förenat med en allt aggressivare politik i närområdet har självfallet globala konsekvenser som påverkar även vår säkerhet.

Den passivitet vi har visat inför denna utveckling och denna verklighet är ett uttryck för säkerhetspolitisk insufficiens. Oförmåga att ta till oss verkligheten. De små tillskott som gjorts till försvaret de senaste åren har minskat dämpningen av förmågan men förändrar inte det faktum att med nuvarande anslagsnivåer sjunker vår militära förmåga.

Likväl står regeringen fast vid att de stora förändringar som krävs ska komma först i samband med ett försvarsbeslut 2020. Den ansvarslöshet som har präglat svensk försvarspolitik från början av 2000-talet till nu ska därmed fullföljas i ytterligare några år. Trots att vi ligger minst 15 år efter vad gäller omvärldsuppdatering. Ett försvarsbeslut 2020 leder till effektförändringar först efter ytterligare några år.

Det som i dag är 2017 förändras därmed inte mycket förrän i bästa fall 2022. Den tidigare ansvarslösheten kunde skyllas på att man inte förmådde tolka omvärldens förändringar. Den nuvarande ansvarslösheten bygger på att man hellre hanterar verkligheten i en beredning för att diskutera än genom regeringsbeslut i verkligheten.

En ansvarsfull och handlingskraftig regering skulle självfallet ta ansvar och agera nu. En första sak man skulle kunna göra vore att redan nu budgetera ett engångsbelopp, förslagsvis på 40 miljarder, för att finansiera den återhämtning som försummad materielanskaffning kräver.

Snabb och bättre beväpning av kustkorvetter, en mer omfattande beväpning av befintliga Gripenplan, en finansiering av att nya Gripenplan verkligen kan byggas utan att äldre fullt operativa plan slaktas. Ett snabbt införskaffande och fördelning av det artilleri och luftvärn vi redan nu behöver. En modernisering av de stridsvagnar och pansarfordon som fortfarande står i förråd. En dubblering av brigadantal. En snabb utveckling av Ubåtsprogrammet.

Höjda försvarsanslag för att förverkliga tidigare försvarsbeslut. Och höjningar som gör att vi når 2%-målet vilket i sig är en förutsättning för att nuvarande försvagning ska brytas.

Ett snabbt inrättande av civilförsvarsförmåga liksom av psykologiskt försvar med nuvarande befintliga strukturer som bas.

Det är bra att vi nu har en försvarsberedning som inser att kriget kan drabba även Sverige. Det är illa att vi har en regering som ännu inte kan och vill dra konsekvenserna av detta.