Hemkommen efter en parlamentssession i Strasbourg. Blandade känslor inför hur vi tacklar den ekonomiska krisen.
Å ena sidan har vi denna vecka fått på plats en ny stabilitetspakt med stramare regler för medlemsstaternas offentliga finanser, framförallt för eurozonen. Det kommer att ge ökad trovärdighet för europeisk ekonomi och bidra till stabilare offentliga finanser.
Å andra sidan alldeles för mycket förhoppningar om att det är reformer som en finansiell transaktionsskatt och så kallade Europaobligationer, eller eurobonds som det heter på engelska, som ska bidra till att ta oss ur krisen. Det är fel eftersom sannolikheten för att det blir ett beslut om finansiell transaktionsskatt eller eurobonds är mycket liten. Och även om de blir av så leder ingen av dem till ökad konkurrenskraft eller minskade budgetunderskott i medlemsstaterna. De är felriktade lösningar och leder till att behovet av en riktig reformagenda trycks åt sidan.
Men viktigast så långt är likväl stabilitetspakten. Nu gäller att på olika sätt sätta reformagenda främst. Då handlar det om att öppna upp den inre marknaden i alla delar och att öppna upp för ny konkurrens inom alla områden. Där är vi ännu inte. I en del medlemsstater är man bättre och i andra sämre och på EU-nivå finns mycket kvar att göra. Framförallt är det den agendan som måste sättas. Vi löser inte problemen genom med för stor upplåning genom ökad upplåning, bara genom ökad tillväxt och en budgetpolitik som ger minskade underskott.