Till Strasbourg

På väg till en veckas möten i Strasbourg. En vecka som av många skäl kommer att forma mycket av europeisk utveckling de närmaste åren. De spanska nödlånen som beslutades i helgen var nödvändiga inte bara för Spanien utan också för att inte stabiliteten i den europeiska ekonomin inte skulle hänga på utgången av det grekiska valet på söndag. Då kan allt hända och allt kan då hända Grekland.

Det är inte lätt att se vad som kan hända med ett land som ställer sig vid sidan om den internationella lånemarknaden samtidigt som man har mycket stora skulder och ett stort lånebehov. En egen inre valuta kan man ha, som kommer att vara lite värd och dessutom tappa i värde i takt med att kapital flyr landet. Rättstat, domstolar och poliser måste man ha liksom sjukvård men om man inte kan låna utomlands måste de betalas med regeringens egna reverser eller nya pengar.

Euron och stabilitetsreglerna har kanaliserat ett reformtryck som är lika stort med sjunkande egen valuta som med euron, bara det att säger man nej till nödlånen blir det än svårare att reformera. Grekland löper risken att bli ett land med motsvarande problem som sina grannar. Den situation de försöker lämna riskerar Grekland att hamna i. Det är också en situation som kan inrymma många konflikter.

Det är noterbart att den politik som nu riskerar att föra Grekland in i nya och än större problem applåderas av den svenska vänstern som ett tillfrisknande.

Men frågan är likväl hur Europa i sin helhet ska kunna återhämta sig. Det första steget till det är att politiska ledare inser problemen helt och fullt, att det handlar om årtionden av försummelser när det gäller konkurrenskraft och makroekonomisk balans. Och att vi lever i en värld som utvecklas snabbt oavsett vad som sker i Europa. Efter 2015 räknar man med att mer än 70 % av den ekonomiska tillväxten kommer att ske utanför Europa.

Den typen av utmaningar liksom krisen nu bemöter man inte genom att diskutera nya beslutsformer i framtiden utan genom beslut i dag. Ett krav som många nu ställer är ökade utgifter och investeringar. Problemet är att om ökade utgifter hade hjälpt hade vi som jag skrivit här inte haft några problem alls.

Det är ett genomgående strukturproblem Europa lider av som självfallet inte underlättas av en politik som drabbar medborgarnas konsumtion. Medlemsstaternas sparpolitik måste därför inriktas mer på staterna än på medborgarna, att begränsa offentlig byråkrati och egna kostnader snarare än de ekonomiska resurser som medborgarna disponerar.

Mycket krav på Tyskland ställs också. Det är inte helt klart vad dessa krav egentligen innebär eftersom även Tyskland har problem med offentliga underskott och skuldbörda. I den delen skulle självfallet en tysk ökning av löner och inhemsk konsumtion kunna leda till bättre förutsättningar i andra EU-länder men det är till priset av att Tyskland kan förlora sin roll som exportmotor. Men självfallet skulle en något mer konsumtionsinriktad tysk politik kunna bidra, under förutsättning att reformer sker i andra länder.

Och där har vi problemet att med Hollande i Frankrike har det blivit stopp där. I Italien har mycket stannat upp och även i andra länder tenderar diskussionen om framtida beslutsformer och regler skjuta upp det som kan och måste göras i dag.

Europa behöver en agenda för förändring nu. Mindre nya regelsystem och nya fördrag för framtiden och mer politik för nuet. Och en tillväxtagenda som står över andra politiska önskemål. Det bör prägla även den diskussion om långtidsbudgeten som blir en huvudfråga under den kommande veckan i Strasbourg.