Så har plötsligt det land som under de senaste åren nått högst sysselsättning i EU och som enda land lyckats sänka sin statsskuld under den ekonomiska krisen drabbats av en regeringskris.
Det är just en regeringskris. Regeringens kris.
Den höll inte i mer än två månader. Då hade den hunnit skapa fler oklarheter än vad någon regering tidigare lyckats med på så kort tid. Bromma, Förbifart Stockholm som är lika viktig för andra som för stockholmarna, kärnkraften, klimatpolitiken som blev en fars, synen på ekonomins tillstånd där Magdalena Anderssons beskrivningar skar sig mot en hel ekonomkår och mot omvärldens analyser, osäkerheten om äldreomsorgens villkor, förutsättningarna för att erbjuda välfärd vid sidan om kommunerna, upphävandet av lagen om valfrihet, jobbskatteavdragen, skattehöjningarnas omfattning och om budgetpolitiken skulle ligga fast på balanskraven eller ej.
Det fanns inte en sten som regeringen Löfven med Fridolin, Andersson, Romson och Sjöstedt i bakgrunden rörde vid utan att det blev osäkert och illavarslande. Budgeten som i sin egen analys klargjorde att skattehöjningarna skulle få en dämpande effekt på sysselsättningen. Håkan Juholts tid som partiledare blev kort men Stefan Löfvens som statsminister blev kortare.
Kanske är Stefan Löfven en skicklig förhandlare. Det är svårt att veta eftersom de förhandlingar han startade präglas av antingen att de aldrig avslutades eller av att andra vann de. Förhandlingsstrategin i klimatpolitiken var av den arten att Jonas Sjöstedt i EU-nämnden bad om ajournering för att ge honom råd om hur man förhandlar. Kanske är det snarare så att Löfven är formad och fångad av de fackliga förhandlingarnas logik. Två olika bud och så möts man någonstans där emellan. Så kan man förhandla om löner och arbetsvillkor. Men politik handlar ofta om oförenliga eller alternativa lösningar. Förhandlar man än med Mp och än med V blir resultatet kompromisser med mer eller mindre extrema krav som inte borde ligga till grund för förhandling, än mindre för eftergifter som det blev.
Kärnkraften som skulle avvecklas när samtidigt klimatfrågan är avgörande. Välfärdsföretagandet som skulle förbjudas samtidigt som alla kvalitetsindex visar att där är kvaliteten som störst. Arbetslösheten som skulle minskas genom höjda skatter på jobb i strid med den politik som gett Europas snabbaste ökning av välbetalda jobb. Budgeten som skulle hållas i balans samtidigt som överskottsmålen sköts på framtiden och utgifterna ökades.Ingenting hängde samman.
Om varje enskild fråga blir en förhandling som står för sig själv förloras politisk linje och konsekvens. Man blir som mormors lilla kråka. Än åker man hit och än åker man dit. Och till slut åker man i diket.
Regeringskrisen berodde på en regering i kris, utan ledarskap men med en förhandlingsperson i täten. Men förhandlingspersonen förhandlade bort politiken och möjligheten att bygga en majoritet i riksdagen.
Det är dåligt för Sverige men kan rättas till. Två månaders regeringsarbete är en tydlig demonstration för väljarna.