Israel är det enda landet i världen som står inför ett existentiellt hot, inte bara i en mer allmän filosofisk eller retorisk mening utan genom att landet faktiskt lever under risken av ett angrepp som kan innebära slutet på nationen. Det är ett hot som ofta upprepas och som kommer till uttryck i återkommande terrordåd med detta syfte som grund.
Den iranska ledningen upprepar ofta att man vill utplåna Israel. Iran genomför också faktiska och konkreta åtgärder för att kunna genomföra sina hot genom uppbyggnaden av ett kärnenergiprogram, utvecklingen av ballistiska missiler och genom det finansiella och politiska stödet till Hizbollah och självmordsbombare.
Hamas och andra palestinska terrorgrupper understryker på motsvarande sätt att man vill köra judarna i havet och att man inte erkänner landets existens, samtidigt som man understöder terrordåd mot civila, tillverkning och lagring av vapen och raketbeskjutning av israeliska städer. Gaza har i växande utsträckning kommit att en bas för den typen av angrepp och kommer efter sommarens händelser knappast att bli det i mindre utsträckning.
Hatet och hoten som riktar sig mot Israel har många orsaker, samtliga av den arten att den demokratiska världen har all anledning att sluta upp bakom Israels rätt till trygga gränser och med ett stöd för den israeliska demokratin.
Det är nämligen förekomsten av en demokrati som, just på grund av den demokratiska strukturen, upplevs som en motsats till de samhällssystem som fundamentalistiska grupper vill uppnå. Israel är en nagel i ögat på alla dem som anser att demokrati är ett svaghetstecken eller en avvikelse från en ordning där religion står över allt annat i samhället och där religiösa ledare anses vara de enda legitima ledarna för en god muslim.
I så måtto ser vi en tydlig totalitär islamism som riktar sig mot Israel just på grund av att landet är en demokrati. Det är inte bara det enda landet i Mellersta Östern som är en demokrati och rättstat, det är också det enda landet i Mellersta Östern som erbjuder araber fulla demokratiska rättigheter och den frihet som hör fria och demokratiska samhällen till, det må vara inom media, inom politik eller som män och kvinnor. Och det är därför bara i Israel som araber sitter i ett parlament invalda inom ramen för en fullvärdig demokratisk process.
Det faktum att mänskliga fri- och rättigheter både gäller och skyddas för arabiska medborgare liksom för andra innebär till exempel att Israel är unikt i att ge arabiska flickor en uppväxt som likaberättigade medborgare, en uppväxt som de inte kan få i Iran, Syrien eller på Västbanken. För de islamistiska grupper som hotar att halshugga kvinnliga programledare som visar ansiktet är en sådan samhällsordning en provokation. För de araber som på grund av sexuell läggning flyr intoleransen är Israel en tillflyktsort som även därför framstår som ett syndigt samhälle.
Och trots att en ockupation definitionsmässigt innebär begränsningar av de ockuperades frihet är det likväl på Västbanken och i Gaza som demokratiska val i arabiska samhällen har avhållits, inte i Syrien, inte i Saudiarabien, inte i Jordanien liksom heller inte i det persiska Iran. Mer förtryckande än så är inte ockupationen annat än att den likväl erbjuder de ockuperade större frihet och mer demokrati än vad samtliga arabländer erbjuder sina medborgare.
Ofta handlar hatet mot Israel om ett förakt för en annan religion och ett hat mot judar. Vi ser i arabvärlden i dag en gammal och traditionell antisemitism som cyniskt utnyttjas av dem som har den politiska makten. I den antisemitiska propagandan framställs judar som lägre stående varelser, som något annat än människor, som man inte kan lita på och som lurar och bedrar. I den delen ser vi den tydliga återkomsten av 1930-talets antisemitiska retorik, och i grunden med samma syfte, att ge alibi för ett hat som i sin tur motiverar en totalitär samhällsordning.
I fokus för konflikten står självfallet konflikten om land, om Västbanken och om Gaza. Men den som tror att det är detta som konflikten faktiskt handlar om i dag kommer inte att kunna bidra till freden.
Då bortser man ifrån att det som är konfliktens drivande kraft i dag ligger långt bortom territoriella krav och utan geografisk begränsning. Mellersta Östenkonflikten är idag snarare en funktion av en radikal fundamentalism och totalitär samhällssyn som som vi har sett så många andra exempel på under de senaste åren, alltifrån 11 septemberattentaten till bombningar i Madrid och London, al Qaidas terrornätverk, Irans hot mot omvärlden och en radikalisering av politiska krafter i Irak, Sudan, Somalia, Indonesien, Pakistan och Algeriet, för att nämna några av de tydligaste exemplen. Sommarens terrorhot i London är ytterligare exempel på en konflikt som mer handlar om förakt och hat mot det fria samhället och dess värden än om Västbanken och Gaza.
Under sommaren har vi sett hur den palestinska myndigheten utvecklats mottvå olika stater som har det gemensamt att ingen av dem är stat. Men det är också en utveckling som visar på en grundläggande konflikt i den muslimska världen, en konflikt som också är den konflikt som på djupet definierar Mellersta Österns konflikter. Det handlar om å ena sidan de radikalare och fundamentalistiska krafterna som utvecklar en totalitär samhällssyn och de moderatare krafter som inte förmått reformera sina samhällen och sitt ledarskap på ett sätt som tar hänsyn till de krav globaliseringen och en ny tid ställer på dem. De förmår inte möta de radikala krafterna och de förmår inte reformera sig själva. Följden blir en frustration som växer ur förtryck och fattigdom och som riktar sig mot både de framstegen och den modernisering man själv inte är en del av. Vanstyre ställs mot vanmakt och extremism.
Det är denna totalitära strömning som riktar sig mot den demokratiska världen och mot mänskliga fri- och rättigheter. Den är inte i en religiös strömning utan en politisk strömning som använder religionen som medel för att ursäkta en våldsfilosofi och ett hat som politiskt aldrig kan accepteras men som vi tyvärr har sett det finns dem som vill acceptera om det skyls med religiös retorik.
På samma sätt som en gång en järnridå sänkte sig ner över Europa och la bakom sig några av Europas äldsta städer ser vi nu hur en totalitär slöja sänker sig över några av den mänskliga civilisationens äldsta städer: Betlehem, Damaskus, Bagdad, Kairo, Teheran och Beirut. På vissa platser har den stängt ute allt annat ljus och all annan påverkan, på andra har den kommit att bli avgörande för den politiska logiken och den politiska maktens ansträngningar för att sitta kvar vid makten. Den palestinska myndighetens delning är ett uttryck för just denna motsättning, de dagliga massakrerna i Irak ett annat, maktkampen i Libanon ett tredje.
Till skillnad från järnridån formar den totalitära slöjan inte en given gräns mellan länder och människor, snarare lägger den sig över samhällen och nationer , där den lägger under sig människor och individer som avvisar det upplysta och sekulariserade samhället och i stället låter religionen ge legitimitet åt våld mot både egna medborgare och andra.
Ibland lägger den sig så tungt att det totalitära styret blir verklighet, ibland lägger den sig så att rädslan, våldet och motsättningarna växer på bekostnad av personligt ansvar och mänskligt hänsynstagande.
Den lägger sig även i europeiska städer och förorter, där den bidrar till hat och konspirationsteorier och en framväxande antisemitism. Den skapar ett mörker som står i vägen för frihet och upplysning och blir en grogrund för hat, demokratiförakt och våldsglorifiering. Därför är den ett hot mot varje demokratiskt samhälle, inte bara Israel.
Man kan mot denna bakgrund fråga sig varför så många svenska och europeiska debattörer hellre vill se Israel som hotet än de förtryckta folkens egna förtryckare. Varför demonstrerar de inte mot Irans kärnvapenplaner, som de har demonstrerat mot demokratiska länders försvar, varför demonstrerar de inte emot ett kvinnoförtryck som har stenåldersprägel och en straffrätt som är medeltida? Varför tar de inte avstånd från dem som hyllar våldet och vill utplåna en demokrati?
I själva verket visar den demokratiska världens tveksamma reaktioner mot de totalitära idéerna en vilsenhet och osäkerhet om vad demokratin och respekten för mänskliga fri- och rättigheter ställer för krav på utrikes- och säkerhetspolitik i en tid där hotet mot friheten inte i första hand är militärt och från andra sidan av en geografisk gränd.
Det är som om grovt förtryck och förakt för mänskliga fri- och rättigheter ursäktas om de genomförs i namn av Islam. Det finns tre allvarliga fel i detta förhållningssätt.
Det första är att man tillåter de extrema grupperna ge Islam terrorns ansikte. Det är en grov missaktning mot den muslimska världen som själv drabbas av extremisternas terror och diktatorernas förtryck. Det är inte religionen som formar extremismen, det är snarare extremismen som använder religionen.
Det andra felet handlar om att övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter skulle vara relaterade och beroende till en viss religion eller kultur, att vi därför inte ska tvinga på någon demokrati. Det bygger på den farliga och djupt felaktiga föreställningen att mänskliga fri- och rättigheter skulle vara relativa värden. Så är det inte.
Demokrati tvingas aldrig på människor, det är diktaturen som tvingar sig på dem. Det innebär inte att demokrati kan införas med våld, men väl att diktaturen bygger på principen om våld mot varje person som ifrågasätter den. För den muslim kvinna eller man – som blir stenad, avrättad eller helt enkelt förtryckt är föreställningen om att en religiös tradition eller någon annan form av demokrati skulle ställa andra krav på mänskliga fri- och rättigheter värdelös och cynisk. Hon eller han förlorar likväl sitt liv som människa, oavsett om man är muslim eller kristen.
Den förlorade friheten drabbar allt och alla, samhälle, ekonomi, forskning, religiös tro, män och kvinnor. Det är också därför de muslimska diktaturerna förlorar på globaliseringen. De står helt enkelt utanför den och mer eller mindre isolerade från dess dynamik.
För det tredje leder denna föreställning till att muslimska ledare frånkänns ansvar för sina handlingar och hur de styr sina samhällen. Det är alltid någon annans fel att vanstyre och förtryck leder till muslimska människors fattigdom och förnedring. Israel, USA eller Europa.
Det är på en gång en förnedrande och nedvärderande föreställning om arabers och muslimers förmåga och skyldighet att ta ansvar och ett svek mot de förtryckta. Den palestinska myndigheten präglades av vanstyre, djup korruption och sönderfall under en dryg 10-årsperiod under Arafats styre. Det var hans ovilja att ge upp hotet mot Israel som mer än något annat stod i vägen för en tvåstatslösning och när han väl accepterade Israels existens vägrade han att ta ansvar för en fredslösning.
Palestinska ledare som inte har velat ge upp kampen mot Israel tvingar fram en fortsatt ockupation med det våld som det innebär, palestinska ledare som tillåter raketbeskjutning från palestinsk mark och genomförandet av självmordsbombningar hindrar inte bara fredsprocessen utan tvingar fram militära motaktioner. Muslimska ledare som öppet talar om att utplåna Israel står av uppenbara skäl i vägen för freden. De skapar den fattigdom och det förtryck som den palestinska befolkningen lever under. Det är inte andras ansvar att korruption, vanstyre och hat har underminerat det palestinska samhället. De ledare som har ett ansvar för detta har också ett ansvar för det egna folkets misär.
Det innebär inte att inte Israel har ett ansvar när man försvårar livet för palestinier som behöver färdas mellan olika platser på Västbanken, utvecklar bosättningar som är en provokation eller använder våld som drabbar civila. Men det är ett ansvar som måste betraktas utifrån de terrorhot som är högst verkliga, utifrån behovet av att möta terrorister som på det palestinska territoriet har mer eller mindre fritt fram och som tillåts verka bland civila.
Det finns många exempel på hur europeiska politiker och organisationer underlåter att utkräva ansvar av arabiska och muslimska ledare och hellre lägger allt ansvar på Israel och dess existens. Därmed frikänner de inte bara terrorister och förtryckare från sitt ansvar, de medverkar också till att legitimera hatet mot Israel och mot judar.
De svenska frikyrkornas biståndsorganisation bedrev under våren 2007 en kampanj som visar hur aningslösheten och naiviteten går hand i hand med okunnigheten och cynismen och öppnar dörrarna för demokratins motkrafter.
I ett rollspel i anslutning till kampanjen föreslog man att barn och andra skulle leka ett rollspel där judar skulle utmärkas med Davidsstjärnor. I en tid då antisemitism och rasism är i tilltagande bland unga människor är det fascinerande att en kyrklig organisation föreslår att judestjärnan ska användas på nytt, för att kategorisera en grupp människor som framställs som lite elaka och ogina och som tittar argt mot sina arabiska grannar.
Och istället för att diskutera det hat och den terror som präglar israelisk vardag försöker man trivialisera det existentiella hot som möter Israel, för att på det viset ge bilden av att Israels ansträngningar för att skydda israeliska liv och landets överlevnad är orimliga och i grunden aggressiva. Det kom att i hög grad prägla Diakonias historieskrivning.
När Nasser i maj1967, månaden innan junikriget, blockerade Suezkanalen och spärrade Ackabasundet för Israel, mobiliserade den egyptiska krigsmakten och drev bort FN från Sinai för att tillsammans med en unik militär övermakt från Syrien, Jordanien, Irak och Saudiarabien krossa Israel beskrivs det av Diakonia som lite löst prat som gav Israel en ursäkt till aggression: 1967 hade växte återigen spänningarna i regionen som aldrig varit lugn. Grannländerna Egypten, Syrien och Jordanien började rusta upp och prata om att attackera Israel. Men Israel hann före och attackerade Egypten. Det vill säga, det var Israels ansvar, inte arabstaternas.
Och terrorgruppernas självmordsbombningar mot civila beskrivs som en engångshändelse i mer normal krigföring:
1994 införde två palestinska grupperingar, Hamas och Islamska Jihad självmordsbombningar som vapen i kampen mot Israel. 70 israeler dödades under det första året.
Att terrorn fortsatt under 13 år nämner inte Diakonia i sin kampanj. Det pågående dödandet genom terrordåd framställs mer som ett medel för motstånd mot Israel. Terrordåden bara finns, utan att någon ansvarar för dem, förutom att det är Israels existens som är orsaken till att de utförs.
Det finns i Diakonias och för den delen olika vänstergruppers analys över situationen i Mellerssta Östern inget om den totalitära islamismen som riktar sig mot demokrati och fria människor, som gör judehatet till ideologi, ej heller något om det faktum att Hamas vägran att erkänna Israel och stödet till raketattacker och självmordsbombningar binder det egna folket till en ockupation som hindrar självständighet och utveckling. De muslimska ledarna anses inte ha något ansvar för att de dödar, hatar och hotar. Det anses heller inte vara en grund till problemet att en grupp stater och politiska rörelser vill utplåna en annan stat. Det är snarare den hotade statens ansvar att detta händer.
Det är israelernas ansvar att andra har det svårt, förutom att de dessutom är judar. Det är förvånansvärt att en svensk kyrklig organisation kan bedriva en kampanj där det ingår att sätta judestjärnan på judar och helt och hållet lägga ansvaret för andras ofred och fattigdom på dem och inte på de politiska ledare som predikar hatet och våldet.
Men samtidigt är detta på många olika sätt ett uttryck för hur alltför många i demokratiska samhällen länder inte ser var gränsen mellan demokrati och diktatur går och vilka krav demokratin ställer på oss själva, eftersom man inte förstår vad som skiljer demokratins idéer från de totalitära. I grunden bidrar de till att legitimera den motsättning som de extremistiska grupperna odlar och medverkar till hat mot Israel som ger ett alibi för dem som hävdar att landet inte ska få existera. Det är en politik som mer än något annat drabbar palestinier liksom israeler men ytterst oss alla.
Vill vi kunna bidra till fred i Mellersta Östern krävs ett större perspektiv som har hänsyn till konfliktens karaktär i sin helhet. Då måste vi kräva ansvar av dem som har ansvar, av Israel liksom av arabiska och muslimska ledare. Vi måste kräva att moderata ledare tar ansvar för sina samhällen och vi måste lägga ansvaret för hatet hos dem som driver det. Vi måste stödja demokratins och frihetens värden utan att för den skull tro oss kunna uppnå förändringar över en natt. Men bara det att liberala krafter och demokratiska värden gradvis kan växa sig starkare och totalitära ledare gradvis isoleras är viktiga steg framåt i en värld som annars riskerar att drabbas allt hårdare av ett totalitärt förakt för demokrati och människors liv.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderat delegationsledare i Europaparlamentet och vice ordförande för EPP-ED gruppen i Europaparlamentet