Så blev det Theresa May som ledare för Conservatives och därmed premiärminister, nu på onsdag. Det var det mest sannolika resultatet men på grund av att Andrea Leadsom gav upp, bland annat på grund av problem med att hantera medietrycket, blir det ingen medlemsomröstning under sommaren.
Det innebär också att samtliga Brexitkandidater har lämnat eller fått ge upp. De hade ingen av dem förtroende eller vilja att reda upp det kaos de skapat som Brexitanhängare. De många osanningarna och den fördomsfulla populismen hann upp dem. Samtidigt är det svårt att hävda att det kaos som resultatet i folkomröstningen skapat gett dem något ytterligare förtroende. Storbritannien är ett land som hamnat i regeringskris, politisk kris, ekonomisk kris, finansiell kris och konstitutionell. Det blir nu den ende Remain-kandidaten som får ansvar för att reda upp detta. Det är ingen liten uppgift.
Regeringskrisen är inte över med en ny premiärminister. Conservatives är ett sargat parti och det kommer att prägla regeringsarbetet samtidigt som ingen egentligen vet när och hur beslut om att notifiera de övriga EU-länderna ska fattas. Theresa May är den enda av kandidaterna som visat sig medveten om hur komplext och svårt ett utträde är, och hur stora krav förhandlingarna om både ett utträde och nya avtal är. Den brittiska regeringen är inte förberedd på detta, vare sig när det gäller arbetsomfattningen och kraven på expertis eller på de svåra avvägningar och motsättningar man nu står inför. Det kommer att krävas tid för att förbereda sig inför de två år som följer efter en notifiering och den tiden kommer övriga medlemsstater bli allt mer pockande på när hösten har kommit.
Samtidigt som Conservatives har hunnit utse en ny partiledare sitter Labour fast i diskussioner om hur man ska hantera nya ledarskapsutmaningar mot Jeremy Corbyn, en person som även efter brittiska Labourmått mätt är en extremist både vad gäller synen på ekonomi, säkerhetspolitik och diverse subversiva rörelser runt om i världen. Det är oavsett stadgeproblemen svårt att tänka sig att Corbyn kommer att kvarstå efter sommaren och höstens interna Labouruppgörelser.
Det innebär att både Conservatives och Labour kommer att ledas av personer som vill ha så nära knytning till EU som möjligt och som var emot tanken på att utträda ur EU.
Theresa May har nu lovat att hon ska göra utträdet till en succé. Det är en rimlig ambition för en premiärminister. Men det blir inte lätt. London City domineras av rykten, spekulationer och konkreta planer på att flytta finansiell verksamhet. De brittiska bankerna dras med stora problem, vilket lett Bank of England att lova den likviditet som kan behövas. Den brittiska ekonomin och finansmarknaden drabbas inte bara av sina egna utanförskapets kommande problem utan också av den oro som detta ger europeiska banker och ekonomier.
Den skotska frågan och den nordirländska frågan kommer att bli allt mer akut ju närmare man kommer en notifiering, som i det skotska fallet kräver någon form av samtyckesprocess. Den processen kommer säkerligen leda till ökade krav på skotsk självständighet och förmodligen folkomröstning. Den nordirländska frågan kommer att utläsa gamla spänningar och fortsatt levande motsättningar men också kräva svar på hur gränsen mellan republiken Irland och Nordirland ska fungera.
Och så kommer förhandlingarna med EU handla om hur mycket som man ska lämna, och hur mycket man kan få som samarbetspartner. Och där hamnar man i cirkelns kvadratur. Nästan alla brexitanhängare har hävdat att de vill ha full tillgång till den inre marknaden samtidigt som de hävdat att de inte längre vill ha en gemensam lagstiftning för den. Och då är det svårt att få full tillgång. Som Norge kommer man säkerligen inte vilja ha det. Utan fri rörlighet för människor kommer man inte få det. Men utan fri rörlighet riskerar London City att tappa än mer.
Det är ingen lätt uppgift som lämnats i händerna på Theresa May och den regering som tillträder nu. Det som torde vara helt klart är att det inte kommer att bli ett förverkligande av den marknadsekonomiska dröm som en del Brexitanhängare roade sig med. EU har lett till fler avregleringar och liberaliseringar än vad både Sverige och Storbritannien själva orkat med. Och May klargjorde i sitt första tal om ekonomi att det snarare är en regleringspolitik hon eftersträvar än avreglering. I verkligheten kommer hon tvingas till reformer för konkurrenskraft i en snabbare takt än vad som präglat de senaste 15 åren i Storbritannien men det kommer inte bli en avregleringens era.
Brexitanhängarna, och dess företrädare, lovade ett Camelot. Det blir snarare några årtionden med rosornas krig och motsättningar över kanalen.
Britterna har sålt smöret, tappat pengarna och tvingats ta lån för mjölken. Det finns ingen glädje i detta men en del lärdom.