När detta skrivs är jag på väg till Vilnius för att medverka vid firandet av Litauens trettio år av självständighet och frihet. Litauen var det land som gick främst bland de baltiska länderna när det gällde kraven på självständighet och frihet. De gick alla i takt, men Litauen tog med sin av parlamentet nyvalde president Vytautas Landsbergis ett steg före.
I morgon torsdag har vi ett seminarium i Sejmas, parlamentet som stod under de sovjetiska truppernas belägring som allra värst den 13 och 14 januari 1991, och jag kommer att träffa Vytautas Landsbergis som då satt där i sitt tjänsterum, med den stora flygeln han som musikprofessor tagit med sig in i den sovjetiska arkitektur som gjorde det till en lång promenad för mig i april året innan 1990 att från ingången till hans kontor nå fram till hans skrivbord, efter att ha halvvägs passerat just flygeln som stod där, som en signal om att det var nya tider nu.
Och under de svåra vinterdagarna i januari 1991 stod Vytautas liksom andra närstående medarbetare pall inför det omänskliga trycket av sovjetiska stridsvagnskanoner, redo att göra som man gjort så många gånger förr, skjuta ner opposition. Och det var det man gjorde natten till den 14 januari 1991 när man stormade TV-tornet. Sköt och körde över så man krossade unga fredliga demonstranter. De nätterna stod jag i telefonkontakt med Vytautas, liksom vi stod i kontakt med ambassader för olika länder i Stockholm, genom min litauiska vän och kollega Emanuelis Zingeris som hade kommit till Stockholm tidigt fredagen den 11 januari. När Vytautas i den enda telefonledning som då fanns till oss i Stockholm berättade att ”de har startat motorerna” var stormningen nära. Men människorna runt parlamentet var för många – hundratusentals – och det internationella trycket växte fram under natten till den 12 och dagarna som kom.
Det var tveklöst dagar som avgjorde Europas framtid, och Sovjetunionens fall. Sovjetunionen var en av Europas stora tragedier, med sitt totalitära förtryck och omänskliga läger, avrättningar och invasioner. Det bar de baltiska ländernas folk som genom sin fredliga kamp gjorde den fredliga återföreningen möjlig. Då i januari och sedan i augusti 1991.
I dag är de medlemmar i EU, Nato och fria nationer med en ekonomisk tillväxt som skapat det välstånd som planekonomin aldrig förmådde. Nu är hoten andra. Dagens Ryssland är en europeisk tragedi på grund av de förlorade möjligheterna efter Sovjetunionens fall. Belarus är en tragedi för sitt eget folk och för Europa. Kinas påtryckningar och hot mot den fria världens samhälle är ett hot vi alla måste ta på allvar.
Det gör man i dagens Litauen. Det kommer också mer än tillbakablickar bli mitt fokus i Vilnius dessa dagar. Balterna visade då en sak vi måste minnas i dag. Diktaturer faller eftesrom de lever på lånad tid. Den mäktigaste kan falla och kommer att falla. Måndagsrörelsen bidrog till att ge de baltiska folken stöd och uppmärksamhet. På Norrmalmstorg fick den en internationell plattform för sitt budskap till världen. Nu måste vi med vår tids möjligheter stödja oppositionen i Belarus, göra klart för Kina att vi har vår frihet som inte får undermineras och tillsammans stå tydliga mot Rysslands våldskapital.
Det är just hur vi bäst stödjer demokratins kamp i Belarus, hur vi gemensamt står starka mot Kinas påverkningspolitik och Rysslands aggressioner jag kommer att diskutera i Vilnius. Med den belarusiska oppositionen som har sin bas här i Vilnius. Med den litauiska utrikespolitikens företrädare som inte får stå ensamma i kampen för europeiska värden gentemot Kina och mot ryska hot. Litauen har utmärkt sig genom att stå upp mot kinesiska krav på tystnad och undergivenhet, vågar tala om Taiwan och har lämnat den kinesiska dominansprojektet den nya Silkesvägen.
De förtjänar hela Europas stöd för det. Vi måste alla hålla samman och gemensamt agera mot dem som hotar vår demokrati och frihet. Om det är något vi lärde oss under 1991 är det att vi kan göra det. För min del handlar besöket i Vilnius om att diskutera hur vi från Frivärld och från det svenska samhället kan göra vår del i det arbetet.