Kyligt på Sandhammaren. Flaggan hissad för friheten och för dem som I dag slipper leva under röda fanor. I morgon blir det Göteborg och Moderata Ungdomsförbundets stämma. På TV nu socialdemokrater som funderar över varför de finns och vad de vill. Det är inte riktigt säkert att dagens demonstrationståg kommer någon vart när de väl börjar gå. Lite osäkert om de vet vart de ska gå. Och det stora problemet är inte vare sig Mona Sahlin eller Vanja Lundby-Wedin.
Det är som om världens förändring de senaste 20I åren har slagit socialdemokraterna med överraskning. Socialismen som tanke har blivit svept åt sidan inte bara genom de realsocialistiska regimernas fall. Det som socialdemokrater nu kallas kapitalismens misslyckande är mångfaldigt bättre än när de socialistiska ekonomierna fungerade enligt plan. Och kraften i den globala ekonomins framgångar är av den arten att fattigdomen har bekämpats i land efter land. Misär och stagnation ser vi i dag där globalisering och öppen ekonomi inte har trängt fram.
De senaste 20 årens valfrihetsreformer i Sverige har socialdemokraterna varit en tapper men förlorande motståndsrörelse till. Men i dag finns det få som vill riva upp det som har uppnåtts för människor. Det är istället de nya valfrihetsreformerna som socialdemokraterna med en doktrinär envishet bekämpar.
Gränslös sjukvård är de emot. Marita Ulvskog hävdade till och med i veckan att människor som får sjukvård snabbare än i kön är ett hot mot sjukvården. Apoteksmonopolet ville de behålla samtidigt som jag ser att sjukhusapoteket i Simrishamn nu kommer att ha öppet i sommar på grund av avregleringen. Det är svårt för människor som får öppna apotek att rasa mot reformen och kräva stängdheten tillbaka.
Det gör att inläggen i morgonens TV 4 mellan några socialdemokrater blir lite valhänta funderingar om att gå tillbaka till det gamla folkhemmet från att bekämpa svälten i världen. Å ena sidan en dröm om att gå tillbaka till marschernas tid under röda fanor och å andra sidan en insikt om att världen har flytt från röda fanor.
Den stora fattigdomsbekämpningen i världen har skett genom den globala marknadsekonomin. Från en miljard människor för 30 år sedan till 4 miljarder i dag lever i välstånd och i snabbt växande ekonomier. Det har inte skett genom socialdemokratiska reformer utan genom handel och marknadsekonomi, som är den som socialdemokraterna lite vagt känner att man nu måste ta kontrollen över och begränsa.
Socialdemokratins stora problem i dag är att avståndet mellan den verklighet som ger människor möjligheter och de funderingar som ligger i förlängningen av parollerna ligger långt ifrån varandra. Det mest konkreta är att man driver på för att öka de offentliga utgifterna för att den vägen expandera sig ur krisen. Som ett svar på för mycket upplåning är det inte övertygande. Kanske inte ens övertygande för dem som vandrar under de röda fanorna i dag. De är i den delen symboler över ett historiskt och socialt misslyckande.
Det är socialdemokratins kris i hela Europa. Franska socialister har det inte lättare än Mona Sahlin och Gordon Brown verkar inte ha fört socialdemokratin framåt. Så mycket av den egna identiteten är förknippad med en historia som väldigt få vill se prägla framtiden. Det är väl i princip bara dem som marscherar i leden bakom orkestern som känner sig hemma under de röda fanorna. För många andra framstår det som en flashback ur historien. Risken är att de går vilse på gatorna och torgen i dag. Om man inte vet vad man vill är det inte lätt att veta vart man ska gå.