Nyhetsbrevet Fri Ekonomi 2001-02-23
Käre läsare,
Med mycket buller och bång har regeringen hävdat stora framgångar
med utvecklingen av den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten
har minskat och sysselsättningen har ökat, har det sagts. Nu är
det inte så underligt att det går bättre i en högkonjunktur än i
en lågkonjunktur. Inte minst de borgerliga skribenter som böjer
sig i vördnad inför Bosse Ringholm borde inse att det är
konjunkturens konsekvenser de beundrar snarare än den förda
politikens. Men det är faktiskt värre än så.
I själva verket förklaras sysselsättningsökningen de senaste åren
av den snabbt ökande sjukfrånvaron. 1997 var andelen sysselsatta
74,6% och sjukfrånvaron 3,9%. Andelen faktiskt sysselsatta i
arbete 1997 var alltså 70,7%.
Mellan 1997 har antalet sysselsatta ökat med 166 900 personer.
Det är både arbetskraftstillskottet på 69 900 och 97 000 färre
arbetslösa som ger denna siffra. Det ger också en ökning av
sysselsättningstalet från 74,6% till 77% . Men eftersom
sjukfrånvaron har på bara dessa år har ökat till nästan det
dubbla så ligger andelen faktiskt sysselsatta människor i arbete
kvar på 70,7%. Efter tre år under unik högkonjunktur.
Det är ett unikt misslyckande. Siffrorna och analysen finns i den
delrapport som regeringens särskilde utredare Jan Rydh lämnade i
fredags förra veckan.
http://www.regeringen.se/galactica/service=irnews/owner=sys/action=obj_show?c_obj_id=38031
Trots att vi har fått ett växande arbetskraftstillskott på 69 000
personer är det bara 25% eller 41 900 som lett till fler personer
sysselsatta i faktiskt arbete. Det är därför andelen sysselsatta
i arbete ligger kvar på samma nivå år 2000 som 1997.
Det ligger ett dubbelt misslyckande i detta. För det första har
inte andelen sysselsatta i arbete, trots att ekonomin har gått på
högvarv, ökat. För det andra döljs detta faktum av en snabbt
växande sjukfrånvaro som är ett betydligt större misslyckande med
långtgående konsekvenser både före människor och samhällsekonomi.
Sjukfrånvaron ökar som mest i den offentliga sektorn. Den drabbar
människor i form av förslitning och sjukdom. Den ställer allt
fler utanför arbetsmarknaden och den skapar en betydande
otrygghet för den enskilde, liksom ekonomiska problem för den som
den drabbar. Den leder skrämmande ofta till förtidspensionering.
Vi har en långsiktig utveckling mot brist på arbetskraft
samtidigt som vi har en utslagning från arbetsmarknaden till
stora kostnader och stort elände för den enskilde.
Det leder till en väldig utveckling av offentliga kostnader.
Sjukpengen kostade 1997 knappt 15 miljarder och beräknas enligt
RFV öka till närmare 45 miljarder 2004. Den ökade sjukfrånvaron
innebär också ständigt växande kostnader för sjukvård och
rehabilitering. Det bortfall i produktion och arbete som
sjukfrånvaron innebär leder till minskad produktivitet och ökade
kostnader i sig.
Den växande sjukfrånvaron kostar vårt samhälle närmare 100
miljarder om vi lägger samman alla kostnader från vårdköer och
rehabilitering till sjukpeng och produktionsbortfall. Under
högkonjunkturen syns det inte lika tydligt som när vi i
lågkonjunkturen får vikande skatteintäkter, färre sysselsatta och
fler arbetslösa. De som beundrar Ringholm och Persson för att de
fått den så kallade Humlan att flyga beundrar i själva verket
resultatet av en för vårt samhälle och för människorna skadlig
och tragisk utveckling.
När det gäller den ekonomiska politiken, sysselsättningen och
arbetslösheten är resultatet av de gångna årens politik att vi
har den högsta arbetslösheten någonsin i en högkonjunktur, vilken
arbetslöshet vi än räknar och hur vi än räknar den, och ett
stillastående när det gäller andelen sysselsatta, trots
högkonjunkturens möjligheter. När det gäller regeringens påstådda
framgångar i kampen mot arbetslösheten kan jag inte låta bli att
hänvisa till ett brev till Finanstidningens ledarsida i denna
fråga skrivet av Fredrik Voltaire:
http://www.fti.se/fti/1997.nsf/(unid)/C12567E7006D4BD9C12569F50037ACA1?OpenDocument
Den som tror att vi med den socialdemokratiska politiken har
rustat oss för svårare tider när det gäller att möta
arbetskraftsbrist, en allt tuffare global konkurrens om
företagande och kunskap och en vikande konjunktur är säkerligen
lyckliga människor men det är ingen tillräcklig grund för att
bedöma vare sig den ekonomiska utvecklingen eller
socialdemokratisk högskattepolitik.
Det här problemet är desto större eftersom den statsfinansiella
utvecklingen inte är så ljus som devota nyhetsreportage och
regeringens egna högtidstal förmedlar. Det är sant att de
offentliga finanserna har ett överskott och det är sant att
statens finanser för år 2000 gick med ett betydande plus. Men
lika sant, och viktigare, är att vi nu ser den positiva sidan av
att de svenska finanserna är extremt konjunkturkänsliga. Det
innebär att med världens högsta skatter och en internationell
högkonjunktur så ökar skatteintäkterna medan en stor del av de
automatiska utgifterna, till exempel arbetslöshetskostnader
minskar. När det går sämre så går det däremot snabbt mycket
sämre.
Det förstärks av att vänsterblocket har använt de lägre
utgifterna för arbetslöshet med mera till att öka på andra
utgifter desto mer. Vi har alltså fått en snabbare utveckling av
de offentliga utgifterna än vad som är rimligt i en
högkonjunktur.
Nu döljs detta av statens växande inkomster de senaste åren.
Statens inkomster för 2000 överträffade de flesta förväntningar.
Regeringen hade budgeterat inkomsterna till 617 miljarder, men
det visade sig att skatteinbetalningarna blev nästan 10 procent
högre eller 673 miljarder kronor. Den främsta förklaringen till
denna ökning hänger samman med realisationsvinster av
engångskaraktär. Det handlar alltså inte om en varaktig höjning
av skattekraften hos de svenska skattebetalarna. Tillfälligt så
förstärktes också staten med drygt 60 miljarder på inkomstsidan
som avser försäljningsintäkten av Telia.
Rensar man inkomstsidan för dessa tillfälliga inkomster så landar
statens inkomster på 683 miljarder kronor istället för de 800
miljarder kronor som Ekonomistyrningsverket redovisade nyligen.
På utgiftssidan gick det också under 2000 bättre än väntat. Även
statens utgifter påverkas 2000 av tillfälliga utgiftsminskningar.
Genom en överföring på totalt 45 miljarder kronor från
AP-fonderna så sjunker kostnaderna med samma belopp. Därmed döljs
bland annat konsekvenserna av den långsiktigt stigande
sjukfrånvaron och de ökade utgifter som vänsterblocket beslutat
om.
Korrigerar man för det som är tillfälliga budgetfenomen
försäljningen av Telia aktier med 62 miljarder, överföringar
av AP medel med 45 miljarder och oväntade skatteintäkter på 56
miljarder så visar det sig att statens budgetsaldo inte var 102
miljarder kronor förra året, utan att staten gick istället har
ett minus på 71 miljarder kronor. Det är resultatet när man
rensar för tillfälliga inkomster. Det är också den situationen
som ger en långsiktig bild, bortom konjunkturens glädjetoppar, av
den svenska ekonomins mer långsiktiga förutsättningar.
Det är i själva verket ett av de stora långsiktiga problemen för
svensk ekonomi som nu gör att det går bra i det korta
perspektivet. De höga skatterna leder till en utflyttning av
skattebaser, vare sig det gäller ägande, sparande eller
företagande. Det leder också till att vi i Sverige har en
långsiktigt lägre tillväxt än i andra länder. Vi har 15% högre
skattekvot än genomsnittet i OECD och 10% högre än genomsnittet i
EU.
Enligt Ringholm höjs den svenska skattekvoten av det faktum att
transfereringarna i de flesta fall är beskattade. Skulle man
exkludera skatten på transfereringar, d.v.s. nettoräkna
transfereringarna, skulle den svenska skattekvoten bli omkring 5
procentenheter lägre, hävdar Ringholm.
Detta är förvisso sant. Men vad Ringholm väljer att bortse från
är att beskattade transfereringar ingalunda är ett svenskt
fenomen. OECD har undersökt skatt på transfereringar i 13
OECD-länder, Sverige inkluderat, och funnit att i samtliga
undersökta länder tas skatt ut på transfereringar (Labour market
and social policy – occasional papers no 39 Net social
expenditures, OECD 1999).
Slutsatsen är att även i andra länder än Sverige skulle
skattekvoten sjunka om transfereringar nettoberäknades. Hur
mycket beror dels på hur hårt transfereringar beskattas och hur
stor andel av ekonomin som utgörs av transfereringar. Klart är
emellertid att Sverige med säkerhet behåller förstaplatsen i
skatteligan, även om hänsyn tas till skatten på transfereringar.
Närmast efter Sverige kommer nämligen Danmark och Finland som
båda har tämligen höga skatter på transfereringar. Avstånden till
andra länder är så betryggande att en eventuell omräkning inte
skulle göra någon större skillnad. Skattekvoten är således i
allra högsta grad ett relevant mått när skattetryck i olika
länder skall jämföras.
När världen nu går in i en annan och lugnare ekonomisk tillväxt,
där inte minst den snabba utvecklingen i den amerikanska ekonomin
spelar en stor roll, kommer detta spela en allt större roll för
den svenska ekonomins utveckling. Skatter som driver bort
företagande och ägande leder inte till större skatteinkomster
utan till mindre.
Vid ett seminarium som Skattebetalarnas förening avhöll för någon
vecka sedan visades också på många av de effekter som de svenska
höga skatterna har. En stor del av våra nya företag har inte sin
hemvist i Sverige. Allt mer av ägande flyttas utomlands. Närmare
400 miljarder sparande finns i dag i utlandet. Detta är ett
problem som kommer att slå mot den svenska välfärden. För när
skattebaserna viker minskar inte bara skatteinkomsterna utan
också basen för vår välfärd som sådan.
Allt fler kommer att göra jämförelser med skatterna i andra
länder. I USA kommer skatten för höginkomsttagare att om några år
vara lägre än den är för låginkomsttagare i Ragunda för att ta
ett exempel.
Det är inom detta område som vänsterblockets passivitet är som
allra tydligast. De kan och vill inte sänka skatter som kan göra
Sverige konkurrenskraftigare om företagande och kunskap. Det
leder inte bara till att svenska låginkomsttagare är världens
högst beskattade utan också till att man måste göra undantag för
vissa miljardärer och utländska experter, eftersom skatterna är
så höga.
Men reformagendan är vidare än så. Vi behöver en reformering av
våra socialförsäkringar så att människor kan bli både tryggare
och också friskare. Vi behöver en reformering av vår
arbetsmarknadspolitik så att fler kan känna trygghet till en
anställning, antingen den de har eller en annan de vill kunna få.
Våra välfärdstjänster måste reformeras så vi får konkurrens,
valfrihet och förnyelse och en dynamisk sektor av företagande
istället för offentlig byråkrati. Jag har sagt det många gånger
och kommer att upprepa det.
Vi har i dag glädjen av de reformer som genomfördes under
1990-talet. Den reformpolitiken har helt stannat av med
vänsterblocket. Men vi står i dag inför ett större reformbehov än
vad vi gjorde då. Då behövde vi ta itu med en egen ekonomisk
kris. Nu står vi inför utmaningen att göra det bästa av en global
utmaning och en möjlighet till välfärd som vi inte får förlora.
Där måste vi vara offensiva. Sverige skall ha en reformpolitik
som gör att vi ligger före, inte ständigt efter.
För övrigt har den gångna veckan tillbringats i den eviga staden
Rom. Den lever i en spänning mellan det antika som finns
närvarande i så gott som varje stadsdel, är det så ett tempel, en
kyrka eller en akvedukt, det kyrkliga dominerat av Vatikanen och
det flärdfulla och livsbejakande som en gång gav namnet till
filmen La Dolce Vita, det ljuva livet.
Steget är långt ifrån Via Condottis lyxaffärer till de allvarliga
kyrkans män och kvinnor som residerar bara några kvarter bort på
andra sidan Tibern. Men det rörliga och flexibla symboliseras
också av dessa ständiga scotrar som anfaller gatorna i form av
bisvärmar. Så har också Italien, kanske inte genom scotrarna men
genom den flexibilitet och individualism de symboliserar, kommit
att bli ett av Europas ekonomiska under. Italien ligger i dag
före oss när det gäller välfärd och välstånd. Det har de inte
fått genom högskattepolitik och en dominerande statsmakt. Milt
talat.
Till sist, för någon tid sedan presenterade den moderata gruppen
för kamp mot social segregation som har letts av Mauricio Rojas
sin slutrapport under temat Bryt Utanförskapet. Den finns att
läsa på
http://www.moderat.se/press/rapport.asp?mainid=5&subid=28&artid=1162
.
Jg såg i en betraktelse i Finanstidningen att skribenten kallade
Mauricio Rojas för en inlejd och avvikande kulturell legoknekt.
Det är en oförskämdhet mot Mauricio som har valt att stå för sina
idéer och att göra vad han kan för att utifrån dem verka för en
förnyelse av det svenska samhället. Han har valt att stå upp som
medborgare och verka för sina politiska idéer med den integritet
han har men också med sitt mot att våga välja sida.
Men det finns en djupare sida i detta tillmäle, som väl
egentligen avser att ösa lite förakt över moderaterna snarare än
Mauricio. Mauricio är ingen avvikande eller inlejd person av
någon. Jag vet precis hur djupt Mauricio känner för behovet av en
ökad social rörlighet i det svenska samhället eftersom jag som
partisekretare för moderaterna en gång diskuterade med honom om
han skulle vilja åta sig uppdraget som ordförande i
arbetsgruppen. Hade vi vunnit valet hade han förmodligen, om vi
moderater fått som vi velat, fått i uppdrag att leda ett stort
regeringsuppdrag för att bekämpa segregationen i det svenska
samhället.
Liksom jag såg även han den kraft som moderaterna kan vara i en
sådan process. Skälet till att jag å den moderata partistyrelsens
vägnar frågade honom var just det bidrag han som person redan
hade tillfört debatten och som vi nu sett honom fortsätta med.
Han åtog sig det uppdraget utan att åta sig något annat eftersom
han ansåg att det var viktigt.
Den som ser honom som en kulturell avvikare, eller vill hävda att
det var denna kompetens som ledde till hans uppdrag
underskattar denne person. För Mauricio var det aldrig en fråga
om att gå i någon annans tjänst än i sina egna idéers.
Och för moderaterna var det en fråga om att be en av de bästa,
och ingen annan, att göra ett rejält medborgarjobb, som fler
borde göra. Och hos oss är han ingen kulturell avvikare utan en
tänkande nydanare, mitt i centrum för den debatt som Sverige
behöver mer av. Att bryta segregationen är det nya decenniets
viktigaste politiska uppgift. Vi har misslyckats alldeles för
länge.
Hälsningar,
Gunnar