Åsiktspolisen inom den offentliga televisionens ”Faktakollen” har nu kommit till mig, med krav på tillfredsställande svar i vändande post för att jag inte ska hängas ut. Vad har jag då gjort för att delges misstanke från denna ”faktakoll”?
För en tid sedan skrev jag en debattartikel i Expressen där jag reagerade mot att Svenska Freds och fredsrörelsen så ensidigt fördömde bombningarna mot anläggningar för kemiska vapen i Syrien som folkrättsbrott, samtidigt som man, vilket framgår i repliken till mig, underblåste tveksamhet till om kemiska vapen faktiskt har använts i Syrien.
I artikeln pekade jag på att fredsrörelsen i Sverige ofta reagerat mot svenskt försvar, medan man varit tyst mot ryska militärövningar, och att man har en samsyn och ibland även samverkan med företrädare för det ryska samhället. Särskilt intressant är beskrivningen, som rimmar väl med den ryska, av våra försvarsövningar som provokationer och ”krigsövningar” och att vi borde låta Gotland vara.
Detta fick ”faktakollen” att reagera och utkräva bevis. Var finns det dokumenterat att fredsrörelsen eller Svenska Freds sluter upp bakom Putin?
Efter att journalisten Fredrik Laurin, ofta aktiv i frågor som dessa, fått redovisat varför jag dragit de slutsatser jag gjort efterlyser han citat där fredsrörelsen säger sig sluta upp bakom Putin. Nu har ingen, i alla fall inte jag, hävdat att fredsrörelsen i allmänhet eller Svenska Freds själva anser att de stödjer ryska intressen mot svenska. Däremot hävdar jag att deras uppfattningar får dessa konsekvenser.
Då får jag som svar: ”Men ett sådant påstående måste väl baseras på ett citat med tydlig avsändare, inte bara en allmän analys?”
Åsiktskollen underkänner min analys och utkräver fakta på att fredsrörelsen går Kremls ärenden. Trots hänvisningar till den debatt som fördes i samband med övningen Aurora 17, men utan citat där fredsrörelsen säger sig stå bakom Putin. Och det är allvar: Det är viktigt att vi får ett tydligt svar på den frågan så vi kan gå vidare.
Jag förmenar inte Fredrik Laurin rätten att ha en annan uppfattning om konsekvenser av fredsrörelsens ståndpunkter än mina, även om han bör avstå från det på arbetstid. Men inrättandet av en medial debattdomstol – under det missvisande namnet ”Faktakollen” – reser andra frågor än våra skilda politiska uppfattningar.
Poängen med den fria pressen är ju inte att den har rätt, utan att utgångspunkten är att ett enskilt medium kan ha fel, men att mångfalden av såväl nyheter som åsikter borgar för balans.
Däremot är det självklart – som i all verksamhet med kvalitetsambitioner – att media som ett led i den normala verksamheten granskar sin rapportering och hur väl den är underbyggd. Självgranskning omfattas dock veterligen inte av ”faktakollen”. Det är bestickande att företeelsen faktagranskning är avdelat en särskild verksamhet vid sidan om den normala verksamheten.
Pressfriheten välsignar inte företrädare för media att ha rätt bara för att man anser sig ha rätt. Det finns inget större hot mot förtroendet för fria medier än den sortens självtillräcklighet. Det leder till att missnöjespolitiker kan vinna folklig popularitet genom att döma ut fri media som fake news. Och det gynnar bara de krafter som vill underminera medias frihet.