Sveriges problem handlar om verkligheten, inte om spelet eller skriken på twitter

Publicerat av Gunnar Hökmark den

De senaste dagarna har frågan om ökade statsbidrag till kommuner, regioner och rättsväsende stått i fokus. Den politiska rapporteringen har dock inte handlat om dessa pengar, om de behövs, varför de behövs, om de gör nytta, om problemet är ett annat eller varför vi är i en situation där anslagen måste ökas bara några månader efter att budgeten för 2020 har tagits. 

Varje fråga i sig är här motiverad. Hur kan det komma sig att en regering missbedömer behovet att man i den ordinarie budgetprocessen inte förmår ge kommuner och landsting de statsbidrag som några månader senare är akut nödvändiga? Till vad kommer dessa ytterligare miljarder användas? 

Försvinner de i den stora mängd resurser som den svenska välfärden redan får, där vi betalar mer pengar till välfärd per capita än de flesta andra länder och ändå får mindre ut? Finns det ett fundamentalt problem med den politiskt styrda välfärdsbyråkratin som liksom inom andra områden innebär stora välfärdsförluster? Och varför angriper man inte detta istället för att upprätthålla en planekonomisk modell som de flesta i dag är överens inte fungerar så bra eller snarare direkt dåligt? 

Hur kan det komma sig att våra välfärdssystem i kommunerna och regionerna har blivit överbelastade? Till hur stor del är det en fortsatt omfattande invandring som skapar detta problem och till hur stor del är det ineffektiva system, eller dålig ledning? Hur kan det komma sig att långvarigt socialdemokratiskt ledda kommuner har större problem än de som haft skiftande majoriteter eller stabilt borgerligt styre? Ja, bland annat Region Stockholm har kortare operationsköer än de flesta delar av landet. 

Vilka är problemen som ska åtgärdas och låter de sig åtgärdas med mer pengar? I en del fall sannolikt, eftersom systemen är som de är, till stor del med liten effekt eftersom systemen är just som de är. Men för politisk nyhetsrapportering och kritisk granskning borde det vara relevant att betrakta dessa frågor istället för att reducera dem till ett politiskt spel frigjort från verkligheten. 

Det samma kan sägas om många andra frågor, inte minst gäller det debatten om gängkriminalitet, avrättningar och bombdåd. Krav på politiska beslut som bekämpar den grova kriminaliteten beror på att den är en vidrig företeelse som man måste göra något åt mer än att ständigt säga att man ogillar det som händer. Det är inte vidrigt att reagera mot det som sker lika lite som det är fascistiskt att oroa sig över utvecklingen eller att kräva att kvinnor ska kunna gå hem sena kvällar utan en växande oro. 

Det är allvarligt i sig att den politiska debatten framställs som att den handlar om den politiska debatten, och inte ens om den utan om dess spegelbilder på sociala media, istället för om verkligheten. 

När den politiska journalistiken blir till ett personligt tyckande om spelet som sådant och om de mer besynnerliga inläggen på sociala media så blir det därför naturligt att de dominerande frågorna inte är politikens alternativ i sak utan vilka twittrare som uttryckt sig otrevligt, osmakligt eller stötande istället för att dessa personer lämnas åt den tystnad de förtjänar. Den politiska rapporteringen blir som en ständig skolgårdsdiskussion om vem som har talat med vem, vem som vill vara med någon och vilka som har druckit kaffe tillsammans samtidigt som busarna som inte har något att göra med politikens alternativ som sådana framstår som huvudsak. Det är rent ut sagt tramsigt. 

De riktiga problemen i Sverige finns inte i det politiska spelet och långt utanför sociala media, de finns ute i verkligheten. Den riktiga politiska debatten handlar inte om hur diverse troll och svansar ansluter sig till dem i sociala media skriker högst och mest extremt utan om den politik vi behöver. 

Den handlar om vilka alternativ som finns för att med politiska medel angripa svåra samhällsproblem och frigöra våra möjligheter att utveckla vårt samhälle. De alternativen formuleras inte av de som twittrar högst, vare sig det är extrem vänster eller extrema nationalister eller de som skriker ut sin frustration och manifesterar dåliga omdöme. De som misstar sig om detta misstar sig om Sverige. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.