Tråkighet är vägen till välstånd och till personlig lycka. När jag första gången var i Estland för att knyta kontakter med den självständighetsrörelsen och de politiker som ville göra landet till en demokrati mötte jag bland annat en av ledarna för självständighetskampen Tune Kelam. Jag glömmer inte när han sa till mig: Gunnar, jag längtar till den dag då Estland är lika tråkigt som Sverige!
Han menade självfallet inte att live eller vardagen skulle vara tråkigt utan att samhälle och politik skulle erbjuda den trygghet och stabilitet vare sig skapar drama eller rubriker i media. Den förutsebarhet och tråkighet som gör att vi känner en trygghet i att vardagen inte kommer kastas omkull på grund av att makthavare godtyckligt bestämmer över våra liv, låter säkerhetspolisen dunka på våra dörrar eller sänder in stridsvagnar för att kväsa kraven på frihet. Som gör att vi gärna låter våra barn gå till skolan, grannen eller till festen eftersom vi känner att det är ett tryggt samhälle vi lever i. Och vi vet att det är riskfritt att säga det vi tycker och vill. Den tråkigheten.
Tråkighetens betydelse kan vara värt att komma ihåg när vi i dag diskuterar Europas ekonomiska kris. Det är många som underkänner de tråkiga lösningarna, som tar tid och kräver hårt arbete. De hoppas i stället att ett nytt fantasifullt beslut i visionära ordalag kan eliminera problemen. Men är man skuldsatt och har man förlorat konkurrenskraft måste man börja minska skulderna och öka konkurrenskraften. Rätta mun efter matsäck, är den tråkiga regeln.
Men likväl finns förhoppningen om att de mest skuldsatta länderna skulle kunna lösa sina problem genom att slippa göra det tråkiga och istället låna mer. De som hävdar detta brukar undvika att svara på den tråkiga frågan vem som ska låna till dem som inte kan betala tillbaka. Och det finns många som menar att krispolitiken redan nu borde ha löst Europas problem utan att svara på den tråkiga frågan hur konkurrenskraften ska kunna öka om man fortsätter som förr eller bara höjer skatterna.
Tyskland och Sverige har det gemensamt att vi under ett eller två decennier har varit tråkiga. Inte lyssnat till dem som trodde att allt löses bara man höjer utgifterna och ökar bidragen. Vi har istället reformerat och förändrat för att minska utgifter och öka konkurrenskraften. Frankrike och Portugal, för att ta två exempel, har gjort tvärtom. De har ökat offentliga utgifter, ökat bidrag och minskat arbetstiden. Glada löften leder till tråkighet i vardagen.
För någon månad sedan sa den portugisiska regeringen att man nu var så djupt i den ekonomiska krisen att man måste arbetstiden för offentliganställda från 35 timmar i veckan till 40 timmer. I Frankrike har den socialistledda regeringen börjat med att sänka pensionsålder och försvara 35-timmarsveckan. De vill inte vara så tråkiga att de säger att man måsta arbeta sig ur krisen.
Men det blir tråkigt för medborgarna i ett land när man inte längre kan betala skulder och när jobben försvinner. Då kommer visserligen rubrikerna, då kommer den växande arbetslösheten och då kommer dramatiken när välfärden hotas. Då är inte landet tråkigt längre men vardagen och livet blir det. Vi behöver tråkighet på rätt plats i våra samhällen. Välstånd, lycka och glädje formas inte av glada krav, fantasifulla beslut utan genom realism, hårt arbete och företagande. År efter år. Då gör man det möjligt för medborgarna att sträva efter sin lycka.