Europeiska unionens stödpaket för återhämtning under och efter pandemin fick en felaktig utformning. En större andel bidrag och en alltför liten andel lån till enskilda medlemsstaterna. Ett skäl till detta var krisens djup och den gemensamma insikten att något måste göras, ett annat var att de länder och politiker som ville något annat hamnade i en negativ och reaktiv agenda vad gällde paketets utformning. Det gjorde att beslutsprocessen till slut kom att handla om en kompromiss om hur stor bidragsdelen skulle vara.
Det är för mig uppenbart att behovet av ett krispaket är stort. Det finns inga länder som inte har agerat för att stabilisera ekonomin och för att stimulera ekonomisk återhämtning med mycket stora belopp. I USA är man snart uppe i stimulanser som motsvarar en tredjedel av BNP. Motsvarande mönster, fast i mindre omfattning, finns i Europa. Det handlar om mycket stora finansiella stimulanser och extremt stora kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Det finns vad gäller EU många goda skäl till att det – vid sidan av ECB:s och andra centralbankers lättnader – varit bättre med lån som man skulle stödja medlemsstaterna med. Lån tvingar fram en bättre värdering av vad som är lönsamma projekt och skapar ett större ansvarstagande. Bidrag har, förutom bristande allokering, en lång rad andra problem med sig, bland annat i fördelningen av pengarna.
Det ska sägas att den svenska regeringen hade rätt ingångsvärden i denna diskussion. Men problemet är att man agerade sent, långsamt och enbart defensivt. Man blev en del av de som kallades de fyra frugala. Till denna grupp anslöt sig i praktiken senare Finland. En mer aktiv och dynamisk regering hade agerat för att sätta en annan agenda för stödpaketet, istället för att förhålla sig till det som nu växte fram. Man hade lanserat riktlinjer och en agenda innan kommissionen la sina förslag och de blev ett faktum. Istället blev frågan om ett stort bidragspaket utgångspunkten för debatten och beslutsfattandet. Det blev ett dåligt paket som riskerar att göra mindre för återhämtningen än för gamla strukturer.
Nu framställs det som om det är ett enda stort statskapitalistiskt äventyr som bygger på att EU nu går vägen för stora transfereringar och EU-skatter. Sanningen är att detta är ett undantag som Tyskland knappast kommer att vilja medverka till någon annan gång. Ett mer aktivt Sverige hade tillsammans med andra kunnat övertyga Tyskland om att ett undantag inte borde ha gjorts ens nu. För att sätta det hela i proportioner så handlar detta paket om 0,3 procent av BNP de kommande sju åren. Det gör inte EU till en transfereringsunion eller till en statskapitalistisk ekonomi.
Det förändrar inte att det är dålig politik, men det är en annan sak. Dålig politik har vi tyvärr sett alltför mycket av, både i Sverige och i andra länder, men det förändrar inte nödvändigtvis våra samhällens grundläggande struktur. Beslutet blev som det blev och har nu blivit en viktig utgångspunkt för planering av återhämtning och nya investeringar i framförallt södra Europa. Till slut medverkade Sverige i den kompromiss som blev av och Europaparlamentet godkände den.
Ett säkert sätt för att underminera svenskt inflytande i framtiden vore att nu byta uppfattning genom att rösta emot i Sveriges riksdag. Eftersom paketet i grunden redan är beslutat är det osäkert vad resultatet blir, men osäkerhet om det skulle få stora konsekvenser för ett antal länder i EU med konsekvenser för svensk ekonomi. Det är nämligen avgörande för Sverige att hela EU:s länder ekonomiskt överlever pandemins konsekvenser. Det är av svenskt intresse men det finns också ett annat skäl. Vi hjälper varandra. Sverige har aldrig haft något emot att bli hjälpt av andra, men vi bör också vara beredda att hjälpa andra. Det sker nu i en dålig form men det är den enda formen som finns och det är helt klart att för återhämtningen ibland annat Italien har detta kommit att bli avgörande.
I förhandlingarna lyckades Sverige förändra stödpaketet men alltför lite. Om vi nu klargör att vi inte kan delta i förhandlingar utan att i efterhand bryta mot de kompromisser som nås kommer vi inte tillhöra de frugala utan de ensamma. Konsekvensen för ekonomi och politik i Europa blir betydande. Och vår förmåga att påverka säkerhetspolitik, inre marknad, digitalisering, fri handel och partnerskap med USA blir underminerad. Så ibland måste man låta lagt kort ligga och gå vidare. För min del innebär det att Sverige bör vara ledande och proaktivt, inte slött följande och reaktivt.