Bilden av Sverige i omvärlden är milt talat annorlunda än den bild som rödgröna företrädare tänkt sig utveckla för att bli en moralisk stormakt.
Åsa Romsons uttalanden om Auschwitz och Medelhavet har avslöjat en syn på en historisk unik tragedi med en omfattning som var folkmordets som relativiseras till de tragedier vi sorgligt nog möter i en värld av krig och konflikter. Tanken att i industriell omfattning mörda samtliga Europas judar har en moralisk och politisk räckvidd långt bortom de tragedier som människor i flyktbåtar över Medelhavet drabbas av. Det är en relativisering som kommer ur en bristande insikt och förståelse för något som är en vattendelare i synen ett mörkt skeende som blev formativt för europeisk historia.
Det är omdömeslöst att säga det Romson har bett om ursäkt för, men det tyder på en brist på omdöme att ha det som en tanke. Det bidrar till att placera den svenska regeringen bland dem som på olika håll i världen relativiserar Förintelsen och utrotningen av judar. Det är fullständigt oacceptabelt att Sverige ska drabbas av denna skam.
Stefan Löfvens förvirrade uttalanden om svensk säkerhetspolitik och vikten av fria geografiska ytor för att, som han uttrycker det, militärallianserna inte ska gränsa till varandra är ytterligare ett bidrag som inte höjer respekten för Sverige som en partner i försvaret av frihet och demokrati.
Ryssland är ingen militärallians. Det är ett land som leds av en politiskt och militärt aggressiv regim som motarbetar både demokrati, rättsstat och fria länders rätt att välja sin egen väg. Estland, Lettland och Litauen vill lika lite som Polen vara fria geografiska ytor inför detta hot.
Det är just hotet som gjort att de har utnyttjat sin rätt att som fria länder göra sitt fria val att vara medlemmar i Nato. Inte för att minska sin säkerhet utan för att minska Rysslands utrymme för påtryckningar, hot och krig. Nato är nämligen ingen militärallians utan en försvarsallians med det enda syftet att värna sina medlemmar gentemot militär aggression. Sverige är inte mer utsatt för hot på grund av att dessa länder inte är de fria ytor Löfven anser bidrar till säkerheten.
Estland, Lettland och Litauen är inte mer säkra för att Sverige erbjuder fria ytor. Sverige är inte mer säkert för att vi till skillnad från våra grannländer är en fri yta. Ukraina var inte mer säkert för att landet var en fri yta, vilket det inte längre är. Finland 1939 var en fri yta som inte bidrog vare sig till Finlands eller Sveriges säkerhet. Det finska folket hjältemodiga försvar hävdade däremot Finlands frihet. Norge och Danmark, eller dagens Finland, är inte säkrare för att Sverige har en fri yta med en allvarligt försvagad försvarsförmåga. Sverige skulle inte vara säkrare om Danmark och Norge var fria ytor. Länder är med i försvarsallianser för att deras grannar eller andra länder hotar dem. Det är just det faktum att man gränsar till ett aggressivt land som gör hotet tydligare och närmare.
Bilden av Sverige i vår del av världen är att vi vare sig bidrar till vår egen försvarsförmåga och stabiliteten i vår del av världen eller till den gemensamma tryggheten genom Nato. Kombinationen av för låga försvarsanslag och en statsminister som menar att det är bättre att erbjuda fria ytor än att garantera varandras säkerhet inför en granne bidrar inte till att göra Sverige till den respekterade aktör för fred och säkerhet vi borde vara i vår del av världen. Våra fria ytor gör hotet inte bara mot oss själva större utan också mot andra.
Margot Wallström har under kort tid lyckats undergräva Sveriges förtroende i Mellersta Östern. Det är svårt att se vem som skulle se oss som en stark aktör för fred och förhandling. Det ensidiga och villkorslösa av en palestinsk stat som vare sig har kontroll på sitt territorium eller på grundläggande rättsstatsfunktioner bidrog inte till fredsprocessen eller till förhandlingar om en tvåstatslösning.
Det svenska agerandet gjorde oss till avvikare i EU och försvagade den gemensamma rösten. Kaoset kring avtalet med Saudiarabien underminerade vår trovärdighet när det gäller avtal, handel och förhandlingar och mynnade ut i att den svenska regeringen med böjt huvud hyllade Saudiarabiens centrala roll i arabvärlden och i muslimsk tro samtidigt som den inte vågar nämna ordet diktatur.
Inom den Europeiska unionen har vi blivit en tyst och tveksam kraft, med en regering som tvingas balansera sin egen osäkerhet med inneboende konflikter i både socialdemokraterna och miljöpartiet mot Vänsterpartiets förening av ohämmad populism och motvilja mot fri handel, öppna gränser och europeiskt samarbete. Istället för att vara en kraft för fri handel, respekt för vetenskap och med en vilja att fördjupa den inre marknaden har Sverige blivit ett land som ingen riktigt vet vad det vill. Den svenska regeringen har varit tydlig i tydligheten på att EU ska stödja Ukrainas rätt och möjligheter till utveckling men har uppenbara problem med att förhålla sig till ett alltmer aggressivt Ryssland. Den gemensamma utrikespolitiken har vi försvagat genom tron på att det är den egna rösten som räknas mer.
Sverige är en fri nation, en demokrati och rättsstat som ska bidra till att hävda grundläggande värden, tillsammans med andra länder och med den kraft Europa gemensamt kan ge, och vi ska vara ett stöd för stabilitet och säkerhet i vår egen del av världen, där vår förmåga att försvara oss själva bidrar till andras säkerhet, liksom deras säkerhet bidrar till vår. Sverige har i dag en regering med företrädare som inte förmår leva upp till detta.
Det är inte främst en partipolitisk fråga utan en fråga om ett Sverige som förmår hävda de grundläggande värden för fria samhällen. Den förmågan undermineras när populism och ansvarslöshet kommer till uttryck när Miljöpartiets och Vänsterpartiets krav påverkar politiken samtidigt som ledande företrädares syn på världen och vår egen omvärld präglas av gamla schablonuppfattningar. Sverige saknar en utrikes- och säkerhetspolitik som ger respekt. Det skadar Sverige och svenska intressen.