Till skillnad från Europa efter andra världskriget har ingen regering och inga nationer i Mellanöstern gjort upp med antisemitismen. Tvärtom har den integrerats till en del av samhällskulturen och blivit en gemensam nämnare för förtryckarregimer och terrorrörelser. Hatet mot Israel har fötts ut hatet mot judar och det är det hatet som nu kommit till Sverige.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå att svensk Mellanösternpolitik har utformats utan hänsyn till denna antisemitism. Trots att det rör sig om en region fylld av hat, våldsamhet och förakt för människors liv har den svenska Mellanösternpolitiken blivit till stöd för några av världens mest brutala regimer i deras kamp mot Israel. Stöd till den enda och ensamma demokratin erbjuds sällan.
I en region av brutala diktaturer och hårdföra terrorrörelser har Sverige inte ställt sig bakom det enda land som präglas av lika rösträtt, kvinnors och mäns lika rättigheter, samt respekt för var och en oavsett tro, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. Istället har vårt land blundat för förtryckarnas tyranni.
Sverige har inte stått upp mot de regimer som på djupt antisemitiska grunder valt hatet och hoten om en förintelse av den israeliska nationen. Vi har inte stått upp för demokratin där den är som mest hotad rent fysiskt. Vi har blundat för den antisemitism som gjort freden omöjlig.
Samma oförmåga att se antisemitismen och dra en kompromisslös gräns mot den har även präglat hur det svenska samhället mött det judehat som kommit hit med invandringen. I Malmö som blivit ökänt världen över för judars otrygghet flirtade politiska ledare med antisemitismens tankefigurer eller deltog i demonstrationer med hatiska sånger och paroller. Stadens ledande företrädare, som menade att hatet i grunden var judarnas fel blev inte utesluten, utan hedrades med ett nationellt utredningsuppdrag.
Återkommande har vi fått höra dessa sånger sjungas. Ramsor om att utplåna fienden skanderas och plakat med krav på att eliminera den judiska staten medtas på manifestationer. I Sverige. Man har inte sett antisemitismen eftersom man inte velat se den. Därför har den vuxit sig så stark.
Det är dags för ett nytt förhållningssätt. I konflikten mellan en demokrati och flera diktaturer bör Sverige stödja demokratin. I valet mellan nationer som värnar det öppna samhället och regimer som vill ha ett slutet totalitärt förtryck bör Sverige stå upp för det öppna samhället. Värnar vi inte demokratin där så kan vi inte värna demokratin här.
Vi måste kompromisslöst fördöma den antisemitism som hotar Israel. Och vi måste likväl fördöma den antisemitism som hotar vårt eget samhälle.
De som inte accepterar Sveriges lagar ska inte kunna finna en fristad för sitt hat här. De som hotar och hatar måste mötas med rättsstatens alla medel. Det är bra med ett museum över Förintelsens offer och de överlevande, men inte för att skyla över misslyckandet att värna om det öppna samhället. Det är dags med en politik som både nationellt och internationellt väljer sida och drar gränser för vad som kan accepteras.