Hoppa till innehåll

Sverige måste fortsätta att vara en aktiv kraft i EU

  • av

NT krönika, publicerad den 24 juli 2023

Det svenska ordförandeskapet i EU är över. Det finns många slutsatser att dra av det. De
viktiga handlar om att fullfölja det som varit det svenska ordförandeskapets tema för att
utveckla EU och om att nu se till att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i unionens
utveckling, som en central aktör och inte som en betraktare vid sidan om.


Det finns all anledning att göra detta eftersom det svenska ordförandeskapet både var
framgångsrikt och anses ha varit ett viktigt steg framåt när det gäller europeisk politik för
Ukraina, för tillväxt och konkurrens samt för att göra klimatpolitiska paroller till politisk
verklighet. Den framgången måste nu bli en bas för Sveriges fortsatta arbete i EU.


Det var inte alla som ville att det svenska ordförandeskapet skulle gå bra. På ett
uppseendeväckande sätt försökte svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
i Bryssel underminera det redan från början, genom att beskriva Sverige som ett fascistiskt
land med en regering som var helt i händerna på ett EU-fientligt parti som Sd.


Det har aldrig tidigare hänt att oppositionen i Sverige sökt motverka regeringen inför ett
ordförandeskap. Det riskerar både att skada Sverige och EU. Svenska media i Bryssel gjorde
heller i detta skede inte någon hjältemodig insats. Genom att intervjua varandra och olika
svenska vänsterföreträdare försökte man faktiskt skapa en bild av att ordförandeskap som var
kidnappat av Sverigedemokraterna. Kulturkrigandet bidrar vare sig till upplysning eller
klarhet om verkligheten.


Förutom det avgörande faktum att den svenska regeringen består av de tre partier som är som
under längst tid agerat för Sverige i Europa och ett starkt EU är det dessa partier som tydligast
och starkast slår vakt om den liberala demokratins rättsstat. Och dessa partier har under
tidigare ordförandeskap när Socialdemokraterna med sina stödpartier har haft ansvaret inte
försökt underminera utan att bidra. Den skillnaden i ansvarstagande för Sverige och för
Europapolitiken är avgörande och den kom också att visa sig under ordförandeskapet.


Ordförandeskapen får ofta en felaktig beskrivning och tillskrivs större betydelse än vad de
har.


För det första handlar det bara om sex månader i en miljö där lagstiftningsprocessen normalt
rör sig om ett eller två år, inte längre än i Sverige men betydligt mer öppen. För det andra är
man just ordförande, inte för EU utan för ministerrådet som tillsammans med
Europaparlamentet är de två lagstiftande instanserna, och har ansvar för att i ministerrådet
jämka samman medlemsstaternas synpunkter. Det minskar utrymmet för att driva egna frågor.
För det tredje är ministerrådet en lagstiftande instans, inte den som lämnar förslag till
lagstiftning. Det gör kommissionen som ju liksom parlamentet verkar över en femårsperiod.


Inom ramen för dessa begränsningar lyckades den svenska regeringen likväl med det man
skulle och mer därtill. Det gällde att man efter flera års förhandlande nu förmådde sy samman
medlemsstaternas syn på migrationspolitiken till en gemensam hållning som nu blir grund för
lagstiftning tillsammans med Europaparlamentet. Det var inte många som trodde att detta
skulle vara möjligt och vänsterns företrädare hade i sin svartmålning av den svenska
regeringen hävdat att Sverige skulle underminera möjligheterna till en gemensam politik. Mer
hjälpsam gentemot Sverige eller i sakfrågan var man inte. Det blev istället ett stort steg
framåt.

Det gäller också klimatpolitiken där den svenska regeringen lyckades samla medlemsstaterna
och tillsammans med Europaparlamentet lägga fast en grund för klimatpolitiken som är den
mest långtgående och progressiva när det gäller att lägga fast en politik som innehåller de steg
som krävs för att nå målen. Den här framgången är så avgörande, också för svensk
klimatpolitik att den svenska vänstern från S till dess många olika stödgrupperingar vägrar
erkänna den och gratulera till en svensk framgång.


Allra viktigast är sannolikt förmågan att ena medlemsländerna och utveckla ett massivt stöd
till Ukraina, både vad gäller kriget och vad gäller den framtida återuppbyggnaden, mycket
beroende på att Sverige som land gått före med stora insatser och utan den tvekan som
präglade Sverige våren 2022.


Nu måste regeringen som aktiv och pådrivande medlemsstat agera för den agenda man
presenterade som ordförandeland. Sverige måste vara pådrivande när det gäller
klimatomställningen när det gäller att få den att bli mer än mål. Europa måste bli ledande att
att öppna upp för den moderna tidens investeringar, fossilfria energikällor och att det är
utveckling som ger möjlighet att motverka klimatuppvärmningen, inte ekonomiskt
stillastående och sänkt välfärd.


Vi måste vara det land som kontinuerligt lyfter fram konkurrenskraften och
innovationsförmågan med de krav det ställer på bra villkor för investeringar och företagande.
Det är bara så vi kan leda i klimatomställningen och det är bara så vi kan bidra till att Europa
får den geopolitiska och geoekonomiska kraft vi behöver.


Och vi måste dag för dag klargöra att Europas stöd till Ukraina handlar om Europas framtid
och vår gemensamma säkerhet. Ett Ryssland som vinner segrar kommer förbli en hotfull
nation som ser demokratier som fiender som ska bekämpas. När vi säger att vi står bakom
Ukraina ska vi komma ihåg att det innebär att Ukraina står framför oss.
Med ordförandeskapet inleddes det som kan bli en ny och aktiv tid för Sverige i EU. Det
jobbet har bara börjat. Om de rödgröna är med eller inte blir en viktig test.
Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker