Anförande av Gunnar Hökmark vid regeringens presentation av 2002 års ekonomiska vårproposition måndagen den 15 april 2002 i riksdagen
Fru talman!
Finansministern inledde med att nu sätta punkt för den socialdemokratiska regeringsperioden. Jag vill gärna instämma i det. Det kom också fram att det inte finns så mycket mer som man vill göra. Men det finns mycket som vi skulle kunna göra i Sverige för att se till att fler människor kommer i arbete och för att sjukfrånvaron pressas ned så att fler människor kan komma till jobbet. Det finns mycket vi kan göra för att Sverige ska kunna ha en tillväxtkraft i hela landet och för att vända på den utflyttning av investeringar och företagande som vi ser i dag.
Det finns så oerhört mycket som vi skulle kunna göra för att förbättra välfärden för enskilda människor, så att man själv kan välja hur man ska utforma sin vardag. Det finns mycket som vi skulle kunna göra för att konsekvent och målmedvetet sänka skattetrycket så att Sverige kan stå starkt i en global ekonomi med alltmer av internationell konkurrens men också av stora möjligheter.
Ingenting av detta görs, men det kan göras genom förändringar av olika slag. Det som i själva verket händer för regeringens del det framgick i finansministerns bedömning av hur ekonomin hade utvecklats är i grunden att när det går bra i den internationella konjunkturen är det regeringens förtjänst att det går bra i Sverige men när det går dåligt på grund av den internationella konjunkturen beror det på den amerikanska ekonomin. Det finns ett slags geografisk skala inbyggd i den ekonomiska politikens ansvarsfördelning: Ju sämre det går, desto längre bort från Bosse Ringholm ligger ansvaret.
Men riktigt så är det inte, för om man säger så avhänder man sig möjligheterna till de förändringar och reformer som ligger i våra egna händer för att stärka tillväxtkraften. Det finns, fru talman, ingenting i vårpropositionen om hur man ska vända utflyttningen av företagsägande och investeringar. En av de mest dramatiska förändringar som i dag sker i svensk ekonomi finns inte ens nämnd som ett problem. Företag flyttar ut dagligen. Vi har haft ett utflöde netto om 350 miljarder kronor av investeringar under 90-talet. Det är lika mycket som det svenska näringslivets bruttoinvesteringar under förrförra året.
Men detta problem finns inte i vårpropositionen. Det innebär också, fru talman, att regeringen inte har någon politik för att möta detta problem.
Fru talman! Finansministern berömmer sig också av att man har bekämpat arbetslösheten. Men, fru talman, vi har från högkonjunkturen med oss en rekordhög arbetslöshet. Så hög har den aldrig tidigare varit i modern tid. Är det någonting att vara stolt över? Är det något att vara stolt över att arbetslösheten i själva verket nästan närmar sig 1 miljon människor? Den motsvarar 16 procent om vi räknar in alla dem som är i åtgärder, de latent arbetslösa och de deltidsarbetslösa.
Jag ställer till Bosse Ringholm frågan: Är ni stolta? Jag skulle vilja påstå att ni är trötta men liknöjda. I själva verket skyler ni över detta problem och säger att det inte är så stort. Ni kommer säkerligen att säga till oss när vi tar upp arbetslöshetens problem att vi svartmålar. Men vi kommer faktiskt att ta upp ett av de mest grundläggande problemen i svensk ekonomi, för det handlar om 1,4 miljoner människor som inte går till jobbet på grund av att de är förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna eller saknar jobb.
Ni må hur mycket ni vill säga att det är svartmålning, men i själva verket är det ni, Bosse Ringholm, som svartmålar möjligheterna att göra någonting. Ni har satt punkt för insatserna. Ni har gett upp, för ni säger nu att ni har lyckats i kampen mot arbetslösheten. Det är bedrövligt eftersom detta är ett av de viktigaste skälen till att Sverige nu fortsätter sin eftersläpning.
Finansministern tog över huvud taget inte upp det som är det allra största problemet både på arbetsmarknaden och i de offentliga finanserna, nämligen den växande sjukfrånvaron. Sedan 1997 har kostnaderna för sjukpengen ökat med 25 miljarder kronor, men man gör inte något. Man har i höstas upprättat en handlingsplan om elva punkter som innefattar trepartssamtal, nationella mål osv., men man gör inte något.
Statsministern har sagt att man ska göra någonting. Han sade: Eventuellt presenterar vi det före valet, eller efter valet. Det är lika med ett konstaterande att man inte har någonting att komma med just nu, för annars hade det ju kunnat finnas med här.
Sjukfrånvaron ökar dagligen med 25 miljoner kronor i kostnader, men själva ökningen för 1997 motsvarar mer än den öppna arbetslösheten. Ändå gör man inte något. Jag skulle vilja ställa några frågor till Bosse Ringholm. Det går bra att skylla på den amerikanska ekonomin, men vi sade i höstas att ni hade låtsats om tillväxten och att ni inte gör någonting för att vända på utvecklingen när det gäller företagandet och arbetslösheten. Vad ska ni vara stolta över i ett läge när sjukfrånvaron har ökat med mer än den öppna arbetslösheten? Hur ska ni kunna öka sysselsättningen om ni inte gör något åt detta problem? Och hur kan en finansminister komma till riksdagen utan att över huvud taget linjera upp en politik för det som är det i särklass största ekonomiska och mänskliga problemet i vårt samhälle?
Det har inte heller kommit plötsligt. Det har funnits under mycket lång tid. Vi har i alla fall tagit upp det. Ni säger att ni är stolta och nöjda, men ni är i själva verket trötta och liknöjda. Det frapperande är att socialdemokratin inom dessa kärnområden, som handlar om välfärdens och tillväxtens möjligheter, över huvud taget inte har någon politik.
Statsministern har gjort följande kommentar till att vi förra året hade ett rekordhögt skattetryck. Det ska ned till 50 procent. Vi hade förra året ett världsunikt skattetryck om 53,7 procent som driver ut företagandet. Man har också tidigare år efter år sagt att det ska ned till 50 procent, så det var ingen nyhet. Nyheten är att det blir tvärtom.
Men så fick han också frågan: Hur ska ni göra för att sänka skattetrycket med mer än 4 %? Och då sade han: Vi ska inte göra något, bara vänta och se.
Då slog det mig, fru talman, att jag kanske har haft fel. Regeringen kanske trots allt har en ideologi för att möta de ekonomiska problemen: att inte göra något, den s.k. Kronblomssocialismen, nämligen att man ligger på soffan och inte gör något. Men det är trötthetens och liknöjdhetens politik.
Vi kan ta upp problem för enskilda människor: arbetslösheten, det faktum att Sverige släpar efter i den ekonomiska utvecklingen och det faktum att ni på regeringssidan har tappat greppet om de statliga finanserna. I den delen av ekonomin där det är ni som har ansvaret växer underskottet. Enligt era egna siffror blir det underliggande underskottet 40 miljarder kronor nästa år. Enligt Ekonomistyrningsverket blir det 60 miljarder. Är det något att vara stolt över, eller är det inte trötthetens och liknöjdhetens politik?
Fru talman! Regeringen byggde budgeten för detta år på låtsassiffror. Vi sade det i höstas. Man lade in utgifter som nu leder till växande utgiftsutveckling och större underskott i statens finanser än vad en ansvarsfull politik hade kunnat leda till. Ni har inte gjort någonting åt den arbetslöshet vi faktiskt har, utan ni är nöjda med hur ni har bekämpat den. Men den är likväl större än vad som är rimligt och acceptabelt i ett tillväxtsamhälle och ett humant samhälle.
Jag ställer mig frågan: Varför redovisar ni ingen politik för detta? I slutet av 80-talet var socialdemokraterna också mycket nöjda med att allting gick bra i den internationella konjunkturen och gjorde inte något.
Ni kommer att få finna er i att i den här valrörelsen möta en opposition som kan göra något. Vi är inte överens med er om att arbetslösheten inte är något större problem längre. Vi är inte överens om att företagsutflyttningen inte är något större problem. Vi är inte överens om att samhället ska byggas på att staten tar över mer och mer.
Vi vill bygga en politik som ger ökat utrymme för enskilda människor att forma sin välfärd, som tar vara p