Sverige kan bättre och även journalistiken kan bättre

Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU men vi fick istället nästan
den högsta. Vi har däremot den lägsta tillväxten bland medlemsländerna. Vi har
också lägst antal poliser per capita och en brottslighet med avrättningar,
sprängningar, gängkriminalitet, hedersförtryck och parallellsamhällen som
saknar motstycke. Inget annat land har så många dödsskjutningar som Sverige och
dessutom har vi en fortsatt ökning.

Genom politiska beslut har vi gått från att ha ett unikt välfungerande
system för el till att som nu brutits sönder till elbrist, risk för
avstängningar och skenande priser med stora risker för hushåll och för företags
överlevnad. Svensk industri har utvecklats genom god tillgång till elkraft och
förenar energi-intensitet med en mycket hög exportandel, trots det tillhör vi
de länder i världen med lägst CO2-utsläpp per capita. På grund av avvecklingen
av kärnkraft har vi nu ett växande beroende till fossil kraft och en ökning av
CO2- utsläpp.

En mycket stor andel av vår befolkning kan inte försörja sig själva. Segregationen
fördjupas genom att skolor som år efter år misslyckas med sitt uppdrag att ge
nya elevkullar gymnasiekompetens. Mer än 15% når inte gymnasiekompetens och
många av dem går i skolor där uppemot 80% inte gör det.

Vi har en självskapad kommande cementbrist som bottnar i politiska beslut.

Vår försvarspolitik ligger åratal efter den verklighet som vi måste möta.
Fyra år efter Rysslands invasion av Krim nådde vi den lägsta nivån på
försvarsanslag relativt vår BNP, nämligen 1%, vilket är förklaringen till de
många hålen, bristerna och bland annat till piloter som lämnar en avgörande
viktig del av vår försvarsmakt.

Vår Nato-ansökan kom nästan bokstavligen fem minuter över tolv, eller tre
månader efter det anfallskrig som Ryssland inledde i sin konfrontation med
Europa. Fram till dess hade regeringen sagt att det inte behövdes, förnekat
verkligheten och litat på ryska uttalanden.

Bostadsbyggandet går ner samtidigt som bostadsbristen ökar och den reglerade
bostadsmarknaden motverkar rörlighet och byggande.

Istället för att ta itu med skolans och välfärdens brister attackerar
regeringen företagandet inom välfärdens område som bidragit till kortare köer och
där det finns en möjlighet att välja bort dåliga skolor. Regeringens direkt
felaktiga påståenden om friskolor möts inte av någon kritisk granskning utan
blir till mediala utgångspunkter för den egna debatten.

Följer man den svenska journalistikens granskning av regering och opposition
är det som att denna verklighet inte existerar och framförallt inte anses ha
någon koppling till politiken. Vi ser samma ödmjukhet som fanns där under
pandemin och som på något satt sig sedan föreställningen om att politikens mål
även för media är att hålla så stort avstånd till SD som möjligt, inte lösa
samhällsproblemen som vi lever i. Tanken på att den regeringsbildning som vi
har haft sedan 2014 har ett ansvar för den politik som förts och den verklighet
vi har fått verkar därför inte vara relevant på Sveriges redaktioner. Det kan
synas gnälligt, och det är i grunden ingen lösning på problem att kritisera
media, det är lika gammalt som att fria medier har funnits, men det är faktiskt
också en del av pressfrihet att inse att media inte står ovan kritik. Och det
är allvarligt när våra samhällsproblem antingen underordnas politikens
positionering eller anses vara generiska oavsett vilken politik som
förts.

Men det är regeringen som tillät invandringen vara i stort sett oreglerad
långt efter den stora anstormningen 2015. Det var regeringen och dess stödtrupper som utmålade insatser mot kriminalitet, som de nu flera år efteråt vill göra till sina förslag, som rasistiska.
Regeringen har avvisat eller försenat insatser mot terrorism, gängkriminalitet,
grova brott och ökade satsningar på polis och övriga delar av rättsväsendet.
Det är den politiken de vill fullfölja.

Antisemitismen i några av våra stora städer har en direkt relation till en
invandring från Mellanöstern men i Malmö är det uppenbart att det styrande
partiet, genom passivitet eller genom att blunda för problemen i den egna
partiorganisationen, har bidragit till att många judar lämnar staden.

Den ökade arbetslösheten tillsammans med skolor som inte kan leva upp till
sitt uppdrag bidrar till att fördjupa segregation och lämnar stora delar av
våra elevkullar med en otillräcklig start i livet. Trots att den svenska skolan
i sin helhet nu sedan 2010 är på väg uppåt har ingen förändring skett med de
skolor som inte klarar sina uppdrag.

Det var regeringen som uttalat ville fasa ut kärnkraft och som införde
skatter som gjorde planerbar el dyrare och den oplanerbara billigare. Med en
lång rad politiska beslut har de rödgröna skapat en brist på elkraft som leder
oss till ökat fossilt beroende, både när det gäller import och inhemsk
produktion av elkraft, förutom att bristen på el motverkar avvecklingen av
fossil energianvändning i industri och transportväsende.  Rysslands
krig mot Ukraina och konfrontation mot Europa gör problemen värre men problemen
är skapade av rödgrön politik. Skälet till att Sverige 2021 ökade sina
CO2-utsläpp, i strid med en lång utveckling av minskade utsläpp, är att de rödgröna
med regeringen i spetsen drev fram en avveckling av kärnkraften, som man var
stolt över och där man menade att högre elpriser var till godo för
omställningen.

Bostadsbristen fördjupas och bidrar till en sämre fungerande arbetsmarknad
genom en reglerad bostadsmarknad som inte har fungerat sedan den infördes men
där socialdemokratiska regeringar försvarat regleringen och försökt lösa den
med ständigt nya misslyckade bidragslösningar som har det gemensamt att de inte
bidrar till fler byggda bostäder som motsvarar efterfrågan.

Arbetslösheten skulle lösas genom en industrikansler och en lång rad andra
tomma slag i luften men har landat som en av Europas högsta vilket visar att
andra länder och andra regeringar har kunnat bättre.

Den svenska säkerhetspolitiken visade sig vara uppbyggd kring en illusion
som försvarades kategoriskt och aggressivt med en förnekelse av värdet av Nato
och svenskt medlemskap. Även om vår ansökan har stärkt vår säkerhet är vi
likväl idag mer utsatta än om vi redan hade varit medlemmar. De svenska
försvarsanslagen släpar fortfarande efter med en regering som på fullt allvar
hävdar att det trots krig i Europa inte går att höja anslagen mer än att de om
tre till fyra år kan nå två procent. Det är ren förnekelse av de brister som i
dag finns och som lätt skulle kunna täppas till, till exempel genom anslag för
högre löner, ökade inköp av ammunition och försvarsmateriell med mera.
Fortfarande hävdar regeringen att det inte går att upprusta snabbare, trots
krig, på samma sätt som man i början hävdade att det inte gick att hjälpa
Ukraina.

En politik som har förnekat problem, som har relativiserat dem och som har
dömt ut förslag för att komma tillrätta med dem som rasistiska, orealistiska,
destabiliserande och okunniga, fram till dess man åratal senare försöker sig på
dem själva.

Det är uppenbart att den politik som har förts i Sverige under åtta år har
ett ansvar för de problem som har vuxit fram, för de problem som inte hanterats
och för den säkerhet som medborgare känner i bostadsområden och vi som land har
gentemot vår omvärld. Vi har för lite polis, vi har för lite insatser mot
brottslighet och terrorism och vi har för liten försvarsförmåga. Vi har för hög
arbetslöshet och vi har för låg tillväxt. Vi har för dåliga skolresultat i
utsatta områden. Det finns ingen annan än regeringen som har ansvar för detta
men det är slående att i de olika utfrågningar av partiledare som nu pågår är
denna verklighet oftast inte med men alltid underordnad frågan om vilken
regering som kan bildas och inte bildas. Den politik som regeringen har fört
och som den vill fortsätta föra granskas inte utifrån sina misslyckanden. De
problem som Sverige har är underordnade den politiska positioneringen till SD
samtidigt som Vänstersidans konflikter kring kriminalpolitik, skatter, energipolitik,
invandringspolitik och säkerhetspolitik inte betraktas som relevanta.

Det innebär samtidigt att vi får en diskussion om hur vi genom att förändra
politiken kan släppa loss dynamikens krafter genom nytt ansvarstagande, ökade
investeringar och nytt företagande, fler jobb och en bättre skola. I
skoldebatten är det till och med så att media springer efter de bollar som
regeringen slänger ut i form av angrepp på friskolor som orsaken till alla
problem i den svenska skolan med påståenden som är osanna eller fel. Aldrig
kontrolleras de, alltid blir de till utgångspunkter för den egna
rapporteringen.

Ett Sverige med större valfrihet, en säkerhetspolitik som grundar sig på
analys och verklighet, marknadsreformer som öppnar upp för nytänkande,
innovationer och mångfald, en försvarspolitik som bygger på beslutsamhet, en
Nato-process som inte störs av grundläggande oenighet i en ny regering, en
kriminalpolitik som knäcker gängen och stoppar den grova brottsligheten, slår
sönder tanken på parallellsamhällen och som låter fler arbetstillfällen växa
fram genom investeringar och lägre skatter kan bidra till att steg för steg
skapa ett bättre samhälle, inte så tudelat och hotfullt som idag, men däremot
frigörande av människors vilja och förmåga.

En bra början vore att kritiskt granska den förda politiken som en grund för
att granska den politik som regering och de rödgröna vill föra i kontrast till
de förändringar som de liberala krafterna vill föra.

Det är den politikens innehåll som borde vara föremål för journalistisk
granskning istället för ständigt egna slutsatser om regeringsbildningar som
efter ett val ändå alltid bygger på den politik som ska föras. Ett Sverige som
fortsätter politiken från de senaste åtta åren kommer att få samma utveckling
som vi fått de senaste åtta åren.  När Magdalena Andersson talar om ett
öppet mandat möter det inte några frågor trots att det innebär en fortsättning
av den politik som inte har fungerat utan blivit en del av våra problem.

Det är inte så att vi inte kan bättre. Sverige kan mycket bättre även om Socialdemokraterna
inte kan det. Journalister skulle kunna bättre om de insåg detta.