Sverige har länge varit känt i Europa för sin politiska stabilitet. Vi har utmärkt oss som ett land där politiska löften tas på allvar och ett land där ord förväntas att leda till handling. Men under de senaste två och ett halvt åren har Stefan Löfven och hans rödgröna regering underminerat denna ordning.
Det började med oredan om förbifart Stockholm och Bromma flygplats. Först gjorde Löfven upp med Miljöpartiet om att frysa projektet – till en kostnad på omkring 4 miljoner kronor per dag. Sedan svängde man igen och slog fast att Förbifart Stockholm skulle byggas. Samma visa sjöngs om Bromma flygplats. Först var det inte ens en fråga för diskussion, sedan skulle det plötsligt bli ett bostadsområde, varvid Löfven svängde igen och helt lade ner den påbörjade statliga utredningen om att avveckla Bromma.
Men vi har även sett samma oreda vad gäller övriga politikområden. Detta gäller inte minst de många vallöften Löfven inte förmått att helga. Ett av de mest flagranta var hur Socialdemokraterna under valrörelsen lovade att Sverige skulle ha „Europas lägsta arbetslöshet 2020”. 2015 var Sverige på plats 12, vilket är en marginell försämring från plats elva 2014.
Dels handlar det om att Socialdemokraterna var oförberedda inför valet 2014 och lovade saker deras politik inte förmår att uppnå, dels handlar det om att Stefan Löfven inte har en parlamentarisk majoritet för sin politik.Det var nämligen det som visade sig när den första rödgröna budgeten fälldes. Löfven hade misslyckats med att säkra sin budget genom Sveriges riksdag. Det är i sig inte ovanligt att en regering på ett eller annat sätt inte förmår upprätthålla majoritetsstöd under en hel mandatperiod. Vi såg det både i Estland och i Danmark under 2016. Men då krävs det att man agerar och antingen ombildar regeringen, utlyser nyval eller söker nya sätt att samarbeta.
Men Löfven försökte inte ens. Han valde att tuffa på som om att inget hade hänt. Det skapade det kaos som präglade hans start från början. Och han har fortsatt att göra det under hela mandatperioden. Resultatet har blivit en politisk instabilitet där Socialdemokraterna inte har någon agenda samtidigt som de har upplåtit stort inflytande till Vänsterpartiet. Det har vi sett bland annat i det sänkta Rot-avdraget (ett annat vallöfte Löfven brutit) och den rödgröna regeringens korståg mot privata utförare i välfärden.
När oreda råder skadar det hela den politiska förmågan. Det gäller jobbpolitiken, växande problem inom sjukvården, osäkerheten om den välfärd som människor har valt av privata utförare, budgetstabiliteten och balansmålen. Försvaret som följer departementsberedningarnas cykler i stället för verklighetens, säkerhetspolitiken som ger Östersjöområdet instabilitet, fokuseringen på att flirta med diktaturer på vägen till Säkerhetsrådet i stället för politiken i Europa.
Skattehöjningarna som inte ser något slut. Energipolitiken som ger högre utsläpp. Gränskontrollerna vid Öresund som kom plötsligt och ogenomtänkt. Allt detta utan att regeringen gör något annat än skyller på en tidigare regering, som om man fortfarande är i opposition. Samtidigt tycks Stefan Löfven tro att det är oppositionen som står för kaos, som om den har ansvaret för Löfvens regering.
Det är inte en hållbar kurs framåt. Sverige förtjänar ett politiskt ledarskap som är förankrat i en majoritet i riksdagen.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker