Energipolitiken har blivit en arena för miljöpartistiska överbud, skriver EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) med anledning av Nordic Clean Energy Week som pågår just nu i Malmö och Köpenhamn.
I Malmö och Köpenhamn samlas nu företrädare för de nordiska länderna, EU-kommissionen, USA, Kina och Australien med flera, tillsammans med privata aktörer inom energi och klimat, för att diskutera hur energimarknaderna kan göras mer konkurrenskraftiga och mindre beroende av fossila bränslen.
Samtidigt i Bryssel deltar jag i förhandlingar om en europeisk energiunion. Energiunionen utmanas nu av ryska Gazproms planer på att bygga gasledningen Nord Stream 2 genom Östersjön. Danmark har utsatts för ryska påtryckningar efter att man möjliggjort att lägga in ett veto mot det projekt som har både säkerhetspolitiska och miljöpolitiska implikationer. I den bedömningen bör Sveriges regering vara tydlig och stödja vår närmaste granne.
I energiförhandlingarna slås jag också av Socialdemokraternas och de grönas symbolpolitik och hur besatta man är av målsättningar och marknadshämmande regleringar, samtidigt som man helt bortser från vad som krävs för att uppnå målen. Energipolitiken har blivit en arena för miljöpartistiska överbud — och, för att inte vara sämre, även socialdemokratiska.
Inför Europaparlamentsvalet 2014 tävlade Miljöpartiet och Socialdemokraterna om vem som kunde sätta högst mål på utsläppsminskning. Miljöpartiet slog till med 60 procent till 2030. Socialdemokraterna 50 procent. När de två sedan kompromissade blev det de 40 procent som vi moderater hade satt som mål – och som de under valrörelsen angrep – just eftersom det var ett möjligt mål att samla andra kring.
Och så har debatten fortsatt. Nu med flygskatter för halvtomma plan, subventioner till elutombordare och elcyklar, samtidigt som man fasar ut koldioxidfri kärnkraft som motsvarar en utfasning av Polens hela elproduktion från förnybara energikällor. Man förbiser att ett svenskt kärnkraftverk är betydligt bättre än ett danskt kolkraftverk och att utfasningen får konsekvenser för vår elproduktion som är långt större än följden av färre flygresenärer och fler elcyklister.
Att ha högst mål överordnas riktiga reformer, som att fasa ut prisreglering, möjliggöra ökad handel och konkurrens på lika villkor mellan energislag. Symbolpolitiken blir viktigare än en långsiktig politik med reformer som leder till att vi når klimatmålen. Men man kan inte planhushålla fram en dynamisk och klimatvänlig energimarknad.
I stället för att låtsas som att vi löser miljöproblemen genom högtflygande mål om att ha noll utsläpp till 2050 måste vi fokusera på vilka reformer som kan minska utsläppen så mycket, så kostnadseffektivt och så snabbt som möjligt. Politiken får inte förminskas till att bli en budgivningsexercis där den som ropar högst anses vara den som har förmågan att nå längst.
Sverige och Europa behöver forma sin politik så att de länder som har högst utsläpp ska vilja följa efter. Då behöver energi- och klimatpolitiska investeringar driva ekonomin framåt och vi bör sluta subventionera föråldrade teknologier eller teknologier vars affärsmodeller hämmar utveckling. Inom Europa måste reglerna för energiunionen följas – det gäller även ryska företag.
Kina gör just nu rekordhöga investeringar i förnybar energi, men de kommer likväl fortsätta att vara ansvariga för en betydande del av de globala utsläppen. Och Kina kommer inte att ta efter en europeisk energipolitik om den inte kan kombineras med ekonomisk tillväxt.
I förhandlingarna om energiunionens mål driver jag på för att förändra de europeiska energimarknaderna i likhet med den svenska — genom marknadsreformer och handel, fri konkurrens och lika villkor. Det är dessa reformer som har varit stommen i Sveriges klimatpolitiska arbete. Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde göra likadant, särskilt nu när man diskuterar internationellt samarbete kring morgondagens energilösningar.