I dag avgör det brittiska folket om Storbritannien ska kvarstå som medlem i Europeiska unionen eller ej. Det är få beslut som har en så formativ betydelse för Europas framtid som detta. Om beslutet blir att lämna kommer det att glädja Putin och ge Europas många Marine Le Pens luft under vingarna. Omvänt kommer ett beslut att stanna att ge nya förutsättningar för att utveckla EU och reformera Europa.
Det är befängt att frågan om europeiskt samarbete i Storbritannien, och i andra länder, främst har kommit att handla om kritik mot byråkrati. Byråkrati måste alltid bekämpas men är inte ett EU-fenomen utan följer av politiska beslut oavsett nivå och är därför inte relevant för den stora frågan om Europa ska stå enat eller ej. Europas utmaningar är helt andra och större.
Rysslands utveckling mot nationalism, rättslöshet, aggressiva stormaktsambitioner och auktoritärt styre som alltmer börjar likna en diktatur. Det har lett till kriget i Ukraina, destabiliseringspolitik och ekonomisk krigföring samt hotfull upprustning, övningsverksamhet och retorik.
Sönderfallet i Mellanösterns hundra år gamla nationalstater öppnar för krig, konflikter och terrorism med långtgående territoriella och ideologiska krav. Det leder till omfattande flyktingvågor och till hot direkt riktade mot Europas samhällen.
Presidentkampanjen i USA förefaller peka mot att supermakten abdikerar från fri handel och ett unikt bidrag till en stabil världsordning samtidigt som Kina alltmer uppträder som en militär stormakt med omfattande krav på att dominera sin omvärld.
Europa och Sverige riskerar att bli förlorare i den globala ekonomiska utvecklingen och dömda till fortsatta kriser som urholkar inte bara vårt välstånd utan också sysselsättning och social sammanhållning.
Väljer britterna att lämna måste EU skärpas för att möta den destabilisering som följer av långvarig ekonomisk och politisk osäkerhet, oro på finansiella marknader och ökad rysk påverkanspolitik.
Väljer Storbritannien att stanna kvar får vi en historisk möjlighet att styra inriktningen av Europeiska unionen på ett sätt som samtliga svenska regeringar sedan medlemskapet har strävat efter.
Efter folkomröstningen måste Sverige agera för att ta vara på det formativa skede som Europa då befinner sig i, i syfte att stabilisera och för att vi ska kunna möta de utmaningar det handlar om. Det kommer att ställa krav på ett politiskt ledarskap som Socialdemokraterna aldrig kommer att kunna utveckla med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet och som Sverigedemokraterna aldrig kommer kunna vara en del av. Det kräver en Europasamling över partigränserna mellan de politiska partier som står för och tar ansvar för EU med Sverige som medlem.
Sverige kan spela en nyckelroll men det kräver att vi kan forma en beslutsam, samlande och långsiktig agenda, med en inriktning som samtliga svenska regeringar uttryckt sedan 1995.
Den stabila sammanhållningen kring det EU uppnått ger gemensamma institutioner som är avgörande för att hantera en värld där fred, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inte är självklara. Istället för ständigt nya institutionella förändringar som skapar motsättningar måste vi utveckla den gemensamma politiska kraften för att reformera Europa och europeisk ekonomi.
EU är medlemsstaternas union och kräver enhällighet för att nya uppgifter ska läggas på den gemensamma nivån. Sverige ska med andra dra en gräns mot centraliserad maktutövning när det gäller skatter, socialpolitik, arbetsmarknad och nationell ekonomisk politik. EU ska präglas av den maktdelning som gjort att EU-samarbetet i samförstånd har kunnat utvecklas steg för steg. Medlemsstaternas regeringar måste politiskt stå upp för att EU är en del av den nationella politiken.
Utvidgningen har gett möjligheter att påverka förhållanden i vår omvärld och ena Europa baserat på rättsstat och demokratins värden. Den har lett till en demokratisk och fredlig omvandling samtidigt som vi sett de tragiska alternativen till en sådan utveckling på Balkan och nu i Ukraina. Den fortsatta processen måste vara öppen med löften om medlemskap även under kommande decennier.
Den inre marknaden har gjort EU till världens största ekonomi. Den blir starkare genom respekt för stabilitetspakten och genom en fördjupning av den inre marknaden. Europa kan bli den ledande digitala ekonomin om vi går i täten för nya generationers mobila och fasta bredband, om vi utformar konsumentlagar och rättighetslagstiftning liksom betalsystem för den inre marknaden istället för att de förblir nationella.
Vi behöver en fullständig integrering av tjänstesektorn. Respekten för att varje land har sina välfärdslösningar bör förenas med öppenhet för nya aktörer och en fortsatt avreglering för marknaden i sin helhet. Gamla monopol, privilegier, etableringshinder samt konkurrenshämmande lagstiftning måste avvecklas i varje medlemsstat.
EU-kommissionen bör ges i uppdrag att avbyråkratisera inom varje lagstiftningsområde för att rensa undan gammal lagstiftning och kräva att medlemsstaterna strömlinjeformar genomförda direktiv till det som är lagstiftningens kärna.
Forskningen är EU:s viktigaste utgiftsprojekt. Den måste stärkas genom minskning av jordbruksutgifterna och genom att struktur- och regionalfonder inriktas på att antingen stödja europeisk forskning i olika delar av EU eller infrastruktur som binder samman medlemsstaterna.
Skattefrågor samt finanspolitik ska vara medlemsstaternas unika kompetens. Samtidigt måste medlemsstaterna leva upp till stabilitetspaktens krav och i sin budgetpolitik ta fasta på de översyner som görs av den makroekonomiska utvecklingen. Det är så och inte genom en europeisk finanspolitik eller finansminister som den ekonomiska politiken ska koordineras.
För stora underskott bör leda till i motsvarande mån proportionellt uteblivna bidrag ur socialfonderna. EU bör se till att medlemsstaternas myndigheter fullt ut samverkar mot skattefusk liksom för gemensam momshantering.
Den fria rörligheten har skapat ett Europa öppet för sina medborgare och har blivit en självklarhet i gränsregioner. Den måste värnas genom hårdare krav på Schengenländerna, både vad gäller kontroll över de yttre gränserna och asylhantering. Inget land kan hantera flyktingfrågan självt men gemensamt får vi större möjligheter. En fungerande kontroll över de yttre gränserna är en förutsättning för att ställa krav på alla att ta del av ansvar och bördor.
EU måste lägga grunden för att vara en global aktör i såväl klimatfrågan som mänskliga rättigheter och fredsprocesser.
Ett Sverige där de EU-vänliga krafterna tillsammans hanterar den situation som uppstår efter den brittiska folkomröstningen kan avgöra vilken väg Europa väljer.
Gunnar Hökmark, moderat delegationsledare i Europaparlamentet