DI Debatt, publicerad den 4 januari 2023
Motsvarande villkor och förutsättningar gäller för våra grannländer utom Norge som inte är medlem i EU. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Tyskland är däremot alla fullvärdiga medlemmar i EU. Det är bara Polen och Danmark som står utanför euron. Danmark har ett formellt undantag vad gäller euron, ett undantag som Sverige inte har, men har i gengäld sin krona peggad mot euron, något som Sverige heller inte har.
Förutom Sverige så är det Polen, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Tjeckien som står utanför men förbundit sig att ansluta till euron när deras ekonomier matchar kraven. Sverige är ett undantag i undantagen eftersom vi som land mycket väl uppfyller eurozonens krav. Det gör att Sverige mer än något annat land bryter mot mönstret för den gemensamma valuta som är den monetära basen för EU. Det gör Sverige politiskt handikappat i det europeiska samarbetet.
Det gäller på tre olika sätt.
• För det första anses vi inte vara en fullvärdig del i samarbetet utan en på många sätt motvillig medlem som inte delar ansvaret för stabiliteten på den inre marknaden med andra. Och så är det de facto.
• För det andra står vi utanför det samarbete som eurozonen utgör. Den påverkar till mycket stor del förutsättningarna för den gemensamma marknaden, energimarknaden och telekom och är avgörande för kapital- och finansmarknaderna. När eurozonens ledare träffas fattar de informella och formella beslut som blir gemensam politik eller utgångspunkten för unionens gemensamma beslut.
• För det tredje väger våra uppfattningar inte lika mycket som andras när vi deltar i diskussionerna om unionens framtid, dess struktur och framför allt dess ambitioner att gemensamt utveckla nya kompetenser.
Det kan handla om att möta gemensamma problem som nu när det gäller stödfonder för Ukraina eller för att i skenet av de utmaningar vi nu lever med att utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. När vi är emot de lösningar som föreslås betraktas vi som dem som oftast är emot ändå, vilket också leder till att våra möjligheter att få genomslag för den försvars- och säkerhetspolitiska inriktning vi ser som viktig blir mindre.
När jag under ett antal år var parlamentets rapportör för de banklagstiftningar som la grunden för bankunionen och därmed eurozonens krishantering var det uppenbart att i förhandlingar med eurozonens företrädare, i parlamentet och i regeringar, fanns en misstänksamhet mot dem som inte delar de fulla konsekvenserna av lagstiftningen.
Det finns ingen tvekan om att vårt utanförskap drabbar och försvagar Sverige i den politiska gemenskap som är avgörande viktig för stora delar av det svenska samhället och för vår roll i världen. Samtidigt är det så att det finns ingen annan möjlighet för Sverige, eller för andra medlemsstater, att möta klimathot, gråzonens säkerhetspolitiska hot från Ryssland, Kina eller Iran, att utveckla en stark ekonomi i den globala miljön eller kunna hävda frihandelns principer och demokratins mänskliga fri- och rättigheter annat än genom en stark röst i EU.
Utanförskapet gör Sverige politiskt svagare ger konsekvenser för vår ekonomi. Vi får mindre genomslag när det till exempel gäller synen på hur digitalisering ska genomföras i öppenhet och i samarbete med USA. Vår prioritet att reformera den inre marknaden får mindre trovärdighet när vi inte själva deltar i den fullt ut genom den gemensamma valutan och därmed heller inte fullt ut delar de svårigheter som reformer kan innebära på vägen mot en starkare ekonomi. Vår inriktning att stärka europeisk konkurrenskraft försvagas genom att vi inte delar den förutsättning för Europas konkurrenskraft som euron är.
De ekonomer som hävdar att det inte finns ekonomiska skäl för Sverige att gå med i euron förbiser politikens betydelse för ekonomin.
De ekonomiska argument som anförs mot euron för svensk del handlar om tesen om optimala valutaområden, som i praktiken ingen valutaekonomi är, ej heller Sverige. De handlar också om att den svenska kronan skulle fungerar som en buffert vid konjunkturens cykler eller vid ekonomiska kriser, något som kortsiktigt kan vara sant men det är mindre en buffert och mer av ett däck som ständigt tappar luft.
En konjunktur- eller krispolitik som bygger på att man ständigt sänker löner, för det är det som minskande värde på kronan innebär, är möjligtvis en bakväg för politiker som inte kan eller vill reformera men det är ingen bra väg för att bevara välstånd. Den svenska kronans fall är ett mycket tydligt exempel på detta. Dagens svaga krona är ett uttryck för förlorat svenskt välstånd.
Till detta kommer att i stormiga tider – och vi kommer att under lång tid leva i stormiga tider – så är den svenska valutan för liten. Den har för liten likviditet för att vara en buffert. Den riskerar att bli mer och mer volatil och den risken i sig leder till minskande värde när investerare söker stabilitet. En ny finansiell kris kommer att sätta detta på sin spets.
Med sjunkande kronvärde blir svenska företag lätta uppköpsobjekt samtidigt som reala investeringar i Sverige präglas av valutans osäkerhet. En ständig osäkerhet om växlingskurser leder till stigande transaktionskostnader.
Det finns en bild av att Sverige har klarat de senaste trettio åren väl och den är sann. Men det finns motsvarande euro-ekonomier som klarat dem bättre. Vi har i förhållande till EU en låg BNP-tillväxt per capita. Vi har en hög arbetslöshet. Vi har mindre industriinvesteringar än ett stort antal konkurrerande länder.
Det är självklart att en gemensam valuta underlättar för den ekonomiska utvecklingen i en gemensam ekonomi. De senaste trettio åren har EU fördjupats som gemensam ekonomi i en process som fortsätter. Det gör att den ekonomiska kostnaden för att stå utanför stiger år för år.
Det finns i eurofrågan betydande likheter med Nato-frågan. Det vore synd om det skulle krävas en kris även här för att nå den realism som krävs. En skillnad är att vi nu inte har Finland att hålla i hand. Vi måste själva hålla hand. Ett sätt att göra detta är att regering och opposition inför den svåra ekonomiska verklighet vi har framför oss och riskerna av kommande finansiella kriser tar varandra i hand för att överlägga om hur Sverige ska kunna träda in i euron. Det vore en bra signal under det svenska ordförandeskapet att så skedde.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker