Den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur någonsin. Växande statligt budgetunderskott. En snabbt växande sjukfrånvaro som äter upp huvuddelen av den sysselsättningsökning konjunkturen ger. En tillväxt som släpar efter andra länder så mycket att vi de kommande åren kommer ha en lägre tillväxt än de nordiska länderna, EU, USA liksom världsekonomin i sin helhet. En krona som gjort sina bottennoteringar och som genom sitt fall gjort svenska folket 10% fattigare jämfört med motsvarande hushåll i andra jämförbara länder.
Ingenting av detta nämner Sveriges finansminister när han i en artikel på Brännpunkt kastar ur sig ett antal påståenden om moderat och borgerlig politik. Istället ägnar han sig åt samma påståenden om 1990-talet som han alltid gör.
För det första så skapades inte den ekonomiska krisen under 1990-talet av den borgerliga regering som trädde till den 4 oktober 1991. Den skapades genom 1980-talets politik vilket ledde till att sysselsättning och budgetunderskott sjönk i en snabb takt från 1990 fram till vändningen 1993. Vem som har ansvaret för att fallet påbörjades och vem som har ansvaret för att vändningen kom får var och en själv fundera över.
För det andra så har han direkt fel om den budgetpolitik som vi moderater har. Vi ökar resurserna till den svenska skolan med 4 miljarder. Det innebär att 60 miljarder kommer att gå rakt in i den svenska skolans klassrum och undervisning utan att ta omvägen om kommuner, kommunalpolitiker och byråkrati. På motsvarande sätt tillför vi sjukvården ytterligare 7 miljarder under de kommande tre åren, men inte via landstingen, utan direkt in i verksamheten.
Vi moderater har liksom de andra borgerliga partierna en snabbare amortering på statsskulden, ett större överskott i de offentliga finanserna och en lägre offentlig utgiftskvot för att därmed minska konjunkturkänslighet och ge bättre tillväxtförutsättningar. Likväl kan vi sänka skatterna för vanliga hushåll med drygt 2000 kronor i månaden samtidigt som vi sänker skatterna för företagande och sparande.
Vi förändrar de offentliga utgifternas sammansättning. Vi för över pengar från de stora offentliga välfärdssystemen antingen direkt till de viktiga verksamheter som det offentliga har ansvar för eller till de enskilda medborgarnas hushållskassa. Vi avvecklar vissa kostnader som företagsstöd, presstöd och partistöd men vi stärker försvar och polis. Vi minskar behoven av bidrag genom sänkta skatter. Vi avreglerar och öppnar upp för konkurrens. Vi bekämpar den växande sjukfrånvaron med en nationell vårdgaranti, bättre resurser till försäkringskassorna och rehabilitering. På det viset frigör vi genom besparingar 70 miljarder till skattesänkningar. De 40 miljarder som inte behövs för att klara överskottsmålet i de offentliga finanser använder vi till att ytterligare sänka skatterna för framförallt låg- och medelinkomsttagare. Det blir mindre makt till Bosse Ringholms kolleger i landsting och kommuner men kortare köer och mer makt till medborgarna.
Vi sätter målet att Sverige skall komma tillbaka i täten för världens välfärdsländer. Det är hit som forskning och företagande skall flytta, inte härifrån. Vi talar till skillnad från socialdemokratin om den arbetslöshet vi har och vi för en politik för att kunna bryta högarbetslösheten. Därför sänker vi skatter för företagande och ägande men ser också till att bygga ut den svenska infrastrukturen genom det största programmet för nya vägar och järnvägar vi har sett under modern tid.
När Ringholm beskriver moderat politik tror jag inte han har någon ond vilja. Jag har ofta i debatter med landets finansminister slagits av hur omedveten han verkar vara om de utmaningar som vi står inför och hur illa informerad han är om andras uppfattningar och ståndpunkter. Istället för att debattera i sak väljer han då att upprepa ett antal teser oavsett vilket sammanhang har är i. Det är ett skäl till varför så lite händer och varför så mycket av det som händer bara är en anpassning till omvärldens villkor. Sverige behöver mer än så.
Gunnar Hökmark
