Samtidigt med att Folk och Försvars konferens avslutas i Sälen presenterade den ryska ledningen fortsatt upprustning med nya kärnvapenförband och nya konventionella förband i Västra Ryssland, med sikte på Östersjöregionen och Arktis.
Vid varje steg i den nedrustning av Sveriges försvar som präglat 2000-talet har verkligheten förändrats på ett sätt som borde ha lett till en omprövning.
Tesen att Ryssland var på en stabil väg mot demokrati och rättsstat som var grunden för 2004 års försvarsbeslut var fel redan då. Tanken på att konventionell krigföring inte längre var ett hot var också redan då fel, något som Rysslands krig i Georgien och Ukraina uppenbart visat.
Doktrinen att väpnade angrepp mot Sverige för överskådlig framtid kunde uteslutas var en djupt ohistorisk föreställning utan förankring i den verklighet som då växte fram. Tanken att försvaret var ett särintresse var fel då och är fel i dag.
Från 2004 påbörjar Ryssland en omfattande militär upprustning som innebär att man fram till i dag mer än fördubblat sina militära utgifter. I denna upprustning och modernisering av de ryska förbanden ingår en ny arktisk förmåga, matchad med politiska tydliga och offentliga anspråk på kontroll över Arktis, ökad förmåga till snabb rörlighet, invasionsföretag, stora samordnade militära operationer och en förstärkning i Östersjön som präglar både mark- luft- och sjöförband. Inget av detta har varit fördolt eller hemligt utan tvärtom kommunicerats stolt av ryska myndigheter.
Från denna tid har Ryssland också gång på gång aktiverat ekonomisk krigföring mot sina grannstater och länder i den forna Warszawapakten. Olika former av destabiliseringsoperationer och politiska påtryckningar har varit legio. Estland angreps 2007 med bland annat cyberkrigföring.
Ryssland har upprätthållit en lång rad olika frysta konflikter i Moldavien, Armenien och Georgien. Mot Georgien genomförde man 2008 ett regelrätt krig och fortfarande är Sydossetien och Abchazien ockuperade i strid med internationell rätt.
Omfattande invasionsövningar med uppenbara mål har präglat ryskt uppträdande i Östersjön under lång tid. Vi har i dag ett krig i Europa som riktar sig både mot Ukraina och mot europeisk fredsordning. Det är ackompanjerat med desinformationskrigföring, destabiliseringsoperationer och tydliga hot mot andra länder.
Under denna tid har Sverige på ett unikt sätt i Europa nedrustat sin försvarsförmåga. Vi har gått från 1,7 % av BNP 2003 till snart under 1,0 %, alltsedan det 2003 blev en doktrin att väpnat angrepp mot Sverige var uteslutet för överskådlig framtid. Samtidigt har vi med solidaritetsklausulen förbundit oss att kunna agera och hjälpa andra länder när de angrips.
Under denna tid har en lång rad modern försvarsmateriel utrangerats till förmån för ny materiel för nya insatsuppgifter i andra delar av världen.
Minskningen av försvarsanslagenhar lett till att Sverige har förlorat viktiga förmågor att skydda våra gränser och vårt land mot olika former av väpnade angrepp – i invasionsform, militära attacker, hot eller terror – som under denna tid blivit allt mer relevanta hot.
Vi är fortfarande, trots en ny medvetenhet om hoten, på väg ner vad gäller försvarsanslagens andel av BNP vilket är ett uttryck för att vi finansierar vårt försvars växande kostnader allt mindre. Vi underskattar fortfarande den hur snabbt morgondagens hot växer fram.
Ryssland ökar fortsatt sin militära förmåga, med tyngdpunkt på vår del av Europa samtidigt som man både i Ukraina och i Syrien prövar och använder den. Hoten och provokationerna mot andra fortsätter utvecklas i aggressiv riktning. Om ytterligare 10 år kommer vi se en än starkare militär förmåga i Ryssland, med avancerade vapensystem i stor volym utformad för nya politiska anspråk.
Dagens beslut och ambitioner räcker inte om vi ska kunna möta de hot som berör Sverige, våra grannar och vårt öppna samhälle. Vi har i dag en oförmåga att bidra till stabiliteten i vår del av världen. Det är oacceptabelt.
Sverige bör under den kommande 10 års-perioden nå en normalisering av våra försvarsanslag till de 1,7 % av BNP som vi hade 2003 med sikte på de 2 % som Europas demokratier har kommit överens om. Därmed kan vi också bli en trovärdig del av stabiliteten i vår del av världen.
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker Moderaterna