Det vilar något djupt sorgligt över Björn Söders tankar om samer, judar och svenskar. Inte bara i det förakt som finns under ytan av hans kategorisering. Det är allvarligt och en utmaning för varje samhälle, men det säger mer om Björn Söders föreställningar än om oss andra. Det sorgliga ligger i att så många faller i hans fälla av identitetspolitik och accepterar tanken att värdet på oss som individer bestäms efter vilken kategori vi kan tillföras eller själva vill tillhöra.
Söder menar att hans värde som person ligger i att han är svensk. Det är att reducera hans eget ansvar. I Björn Söders värld är Björn Söder inte lika betydelsefull som individ som den gemenskap han föreställer sig att det svenska ger honom, men han kommer inte undan ansvaret för sina åsikter och handlingar bara för att han tror sig vara främst svensk. Den typen av föreställningar har i århundraden lett till att individers rätt har underordnats fördomarnas och makthavarnas kategorier. Våld, krig, massmördande, läger och förvisningar har följt i dess spår.
Vi förlorar alla något på vägen när vårt värde som medborgare reduceras till en grupptillhörighet som måste förklaras och definieras, i stället för den självklara individuella rätt som ett civiliserat samhälle värnar. Det är samma identitetspolitik som finns bland den moderna vänstern och som har präglat socialisters syn på den eviga klasskampen. I Sverigedemokraters och socialisters värld reduceras vi alla till delar av kollektiv.
För mig är Margit Silberstein, som skrev här häromdagen inte främst judinna utan Margit Silberstein, en person med en historia och erfarenheter som för mig stärker det svenska samhället. Hon behöver inte fundera på vem hon är för att Björn Söder funderar på vem han är i kollektivets kategorier. Gunnar Hökmark är inte främst skåning, Stockholmare eller svensk, utan Gunnar Hökmark är formad av mina erfarenheter och av det liv jag har förmånen att få leva i Sverige.
Björn Söder är inte främst svensk utan Björn Söder, med uppfattningar som är sorgliga och förmodligen säger något om hans liv och erfarenhet. Hur vet han att han är svensk som han själv föreställer sig det? Är det blod eller generationer av båda föräldrarna på samma plats? Hur svensk är jag i Björn Söders bemärkelse, som åttondels dansk som hade varit dansk om inte gränserna hade förändrats? Och hur är det med alla ättlingar till valloner, finländare, skottar och tyskar?
Var och en får för min del sjunka ner i sitt arv, härkomst och religiösa tro och definiera sig som de vill, men de slipper inte undan det individuella ansvaret. Lika lite som andra får ta ifrån oss friheten. Vår tolerans för andra kan aldrig förklaras, skyllas eller ursäktas av grupptillhörighet.
Sverige har i århundranden utvecklats kring öppenheten, respekten för den andre oavsett varifrån och vem – en ann är så god som en ann – och viljan att lära av andra och varandra. Det var när rättigheter knöts till individen som Sverige blev till att av världens rikaste samhällen.
Det som gör mig svensk är delaktigheten i det svenska samhället där Margit, jag och många andra ser varandra som de individer vi är. Och vi ser Björn Söder. Det gör honom inte mer svensk än judar, samer, skåningar eller valloners ättlingar, men hans uppfattningar säger något om honom som individ.
Om han föredrar att definiera sig som underordnad en kategori får han göra det, men han blir inte mer svensk för det. Det är sorgligt för honom men det sorgliga för oss alla är att varje tanke i hans riktning leder till att vi förlorar en del av oss själva i kategoriernas och identitetspolitikens fördumning.