När du går in i en hiss i Europaparlamentet får du en snabbkurs i olika kulturer. En tysk som talar bestämt. Två britter som skojar. Italienare som talar så deklamatoriskt att det känns som att man är med i en tv-serie.
Europaparlamentet kryllar av utlänningar. Vi är nämligen alla utlänningar.
En av tjusningarna med denna miljö är att fördomar bekräftas samtidigt som de grusas i mötet med var och en. Om nu britterna är avspända, fransmännen är eleganta liksom de skräddarsydda italienarna, och esterna är grunnande, vad är då vi svenskar? I föreställningarna om andra finner vi frågor och svar om oss själva.
Vi svenskar bär på illusionen att det är vi som är normala. Och glömmer att alla andra också anser sig vara de normala.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur ofta jag är i tid till ett sammanträde och slås av känslan att jag tagit fel rum, tills dess att en finne och en tysk träder in.
Visst går det att skaka på huvudet åt den sydeuropeiska ordföranden som glatt glider in tio minuter sent och utan dåligt samvete går runt och samtalar. Men varför lär jag mig inte? Vad driver mig att vara i tid när jag vet att det inte handlar om minuter? Svaret är att vi alla är en funktion av kultur, traditioner och historia.
Som individer är vi olika, men präglade av vårt arv. Och det går djupare än sen eller tidig ankomst.
Vi som levt i fred och frihet ser annorlunda på krig än de gör som vuxit upp med minnena om stupade och deporterade. För dem som har levt under instabila politiska förhållanden är behovet av starka gemensamma institutioner större, än för dem som redan har sådana. I flera länder var kyrkan det enda rummet för ideal bortom realsocialismens kontroll vilket i sin tur gav religionen en annan betydelse.
Vi kommer från olika håll. En del med historiens djupa sår och konflikter bakom sig, men med insikten att världen vi lever i kräver att vi gör olikheterna till en styrka. Och att tio minuters väntan i kylan på ett torg i Sverige kanske är något annat än på ett torg i Florens.