Sverige är tillsammans med Österrike och Italien sämst på att ge låginkomsttagare en bättre framtid. I dagens DN visar Joakim Johansson på debattsidan i en undersökning utförd på uppdrag av Svenskt Näringsliv att svenska låginkomsttagare har haft den sämsta utvecklingen av standard tillsammans med låginkomsttagare i Italien och Österrike.
Ett skäl till detta är att Sverige har den högsta beskattningen av låginkomsttagare i Europa. Det finns inget annat land som beskattar låginkomsttagare så mycket som Sverige. Det var ett av skälen till att vi moderater under 1990-talet valde att lägga tyngdpunkten av skattesänkningar på låg- och normalinkomsttagare genom ett grundavdrag och genom förvärvsavdrag.
Men det finns ett annat skäl som förmodligen har en mer avgörande betydelse. Den svenska arbetsmarknaden är stängd för många, svår att komma in på och när man väl är där uppmuntrar systemet den enskilde, framförallt om han eller hon känner otrygghet på arbetsmarknaden, till att stanna kvar på sin arbetsplats så länge som möjligt.
Det leder både till en mindre dynamisk löneutveckling för den enskilde och till att den egna kompetensen på arbetsmarknaden blir för smal. När väl ett jobb försvinner blir det då svårare att få ett nytt. Samtidigt tenderar stimulansen att stanna kvar på ett jobb så länge som möjligt att många blir utslitna och demotiverade av att utföra samma arbete år efter år, det kan vara rena förslitningsskador liksom en förslitning av glädje och arbetslust.
Det är intressant att notera att det i dag finns en debatt från många håll om vikten av att förändra arbetsmarknaden. I Europa ser vi dem som inte vill förändra, som tror att tryggheten ligger i det statiska men vi ser också de lyckosamma exemplen, där tröskeln att komma in på arbetsmarknaden har sänkts vilket inte bara lett till fler jobb men också till att fler har fått ett fotfäste på arbetsmarknaden, med de sociala effekter det har för samhället i sin helhet.