Det är en sorglig och svår tid. Allvaret står inför oss alla. Människor som dör, vår rädsla för vad som händer med de mest sköra, ovissheteten om hur många som blir svårt sjuka och osäkerheten om hur sjuka de sjuka är. Det handlar om liv och död och om ständigt hopplösa avvägningar om vad som kan synas bäst på kort sikt och vad som är nödvändigt på lång sikt. Och det handlar en ekonomi i fritt fall med risk för ständigt växande hot mot människors liv och trygghet. Det är som att vi möter ett krig mot vårt samhälle.
I den situationen måste en regering ha förmåga att agera, inte bara att reagera när tiden har gått. Tyvärr var det efterhandsagerande som präglade regeringen i den mer akuta krisens första tre veckor, vilket bland annat ledde till handfallenhet inför dem som återvände med risk för smitta från sportloven i Österrike och i Italien, liksom det tog tid att hantera flygtrafiken från Iran liksom Kina.
När regeringen nu presenterade, genom sjukvårdsministern Lena Hallengren och inte genom statsministern, förslag till en tillfällig lagstiftning för att ge regeringen ökat mandat på riksdagens bekostnad var det ännu ett exempel på oförmåga till krishantering. Om en regering mitt i en kris vill ha ett bemyndigande på egen hand måste den ha en klar bild för sig varför, vad det ska innehålla och vad det ska innebära förutom att det måste vara förankrat med riksdagens partier och förenligt med grundlagen. Istället hafsade regeringen fram ett förslag som saknade stöd i riksdagen, som var oprecist och inte motiverades av andra skäl än att regeringen kan behöva fatta beslut själv, och som lagrådet på goda grunder underkände trots att man underströk behovet.
Nu har man efter förhandlingar backat och förändrat förslaget. Men mitt i krisen skapade regeringen konstitutionella oklarheter och konflikter, struntade i förankring och demonstrerade att den inte hade en planering för vad som måste kunna göras framöver istället för att i en grundlagsviktig lämna ett förslag fråga som snabbt utan ifrågasättanden, debatt och motsättningar kunde godkännas i riksdagen. Det är en usel krishantering och viar på en regering som inte är mogen den uppgift den står inför.
Det är illa. Det säger nämligen något också om hur man förbereder allt annat som krävs av en regering som ska styra riket i svåra tider. Svåra tider kräver trovärdigt och kompetent ledarskap.