DN hade häromdagen ett utfall mot undertecknad med innebörden att jag påstår att kronraset är regeringens fel, att jag skulle mena att problemen hade undvikits om Sverige varit med i EMU samt att vi snarast bör gå med för att klara oss ur krisen. Kanske är utfallet orsakat av att jag hävdat att de rekordlåga kronkurser vi har sett understryker behovet av att Sverige blir med i eurosamarbetet fullt ut.
Det är svårt att uttolka vad ledarskribenten egentligen menar. Regeringen har väl även enligt DN´s uppfattning ansvar för den ekonomiska politiken.
Att vi hade undvikit kronraset om vi haft euron ligger ju i sakens natur. Att vi bör gå med snarast möjligt trodde jag att även DN ansåg. Men att någon skulle ha hävdat att ett fullt deltagande i EMU skulle lösa våra ekonomiska problem är direkt fel.
Under det senaste året har jag ägnat en viss möda åt att påpeka att den vikande kronkursen inte bara beror på så kallade tillfälliga flödesfaktorer utan är ett symptom på att Sverige har för lite tillväxtkraft, att vi har en kapitalbeskattning som driver sparande och investeringar ur landet samt att en ensam och liten valuta med den svenska kronans bakgrund har det svårt i oroliga tider.
Den låga kronkursen är också ett problem eftersom den bygger upp ett inflationstryck utöver det inhemska vi redan har. Det riskerar att slå ut i högre räntor än vad vi annars haft och en löneutveckling som tillsammans motverkar nytt företagande och skärper vårt beroende till ett fåtal stora exportindustrier. Samtidigt innebär den osäkra kronkursen en osäkerhet för svenska företag som vill konkurrera på den europeiska marknaden.
Att som DN tycks hävda att Sverige inte skulle klara ett medlemskap i euron håller jag inte med om. För vårt grannland Finland har det inneburit stabilitet och att den ekonomiska politiken inriktats på strukturfrågor av det slag som DN efterlyser istället för en flytande devalveringspolitik.
Den valutakris vi nu upplever har större skadeverkningar på svensk ekonomi än vad jag tycker DN ser framför sig. Att se kronfallet som en tillgång är egentligen bara att hellre välja lägre löner än reformer för att bevara den svenska ekonomins konkurrenskraft om företagande och kunskap. Det är inte en väg mot välfärd utan mot större och större problem.