Det är mycket onödiga kostnader och mycket besvär som fransk stolthet tvingar fram. Det är inte helt lätt, eftersom Strasbourg, trots sitt namn, ligger svårt till. Kanske inte för fransmän men för alla oss som ska resa från andra länder till Strasbourg.
Det är som om Europaparlamentet hade legat i Borås, det hade tvingat fransmän, greker, ungrare och malteser, för att nämna några nationaliteter, att resa via Stockholm, Köpenhamn och Göteborg, med långa resetider. Faktum är att Strasbourg på många sätt påminner om Borås. En långvarig tradition som ett handelscentrum för en stor del av landet, en stad med vattenkraft som en gång i tiden drev kvarnar och fabriker som la grunden för den första industriella utvecklingen.
Som en mötesplats för europeisk demokrati har Strasbourg sin symbolik. Detta är en del av Europa som genom århundraden har tillhört ömsom Frankrike och ömsom Tyskland. Gatunamnen är både tyska och franska. Mitt i staden finns en minnessten över den synagoga som nazisterna under ockupationen av Frankrike brände ner. Så ser en del av Europas kulturarv ut.
Men en annan och stoltare del av vår historia är förmågan till förändring och utveckling. Europa blev en ekonomiskt, politiskt och kulturellt rik kontinent på grund av sin förmåga till öppenhet och förändring. Öppet för teknisk utveckling, ekonomisk förändring och kulturell förnyelse. Och på sätt och vis är det denna förmåga som nu på nytt ställs på prov när protektionism av det gamla blir allt vanligare i debatten, både i parlamentet och i medlemsländerna.
I Frankrike strejkar studenter tillsammans med fackliga ledare för att bevara ett system som gett en större ungdomsarbetslöshet i Frankrike än i många andra länder, och som stänger ute just den grupp av ungdomar som i höstas drev fram andra kravaller, för att de inte hade något fotfäste i samhället. Den spanska regeringen vill hindra ett tyskt energiföretag att köpa ett spansk. Den polska vill hindra en italiensk bank att köpa en polsk. Den franska regeringen vill förhindra ett italienskt energiföretag att köpa ett franskt samtidigt som man vill hindra ett indiskt företag att köpa en stor stålindustri.
I Österrike och i Tyskland vill man skjuta upp den fria rörligheten för medborgare från de nya länderna, trots att de länder som har haft öppenheten har vunnit på att människor från till exempel Estland, Lettland och Litauen har kunnat komma och arbeta öppet och betala skatt istället för illegalt och svart. I Italien och i Portugal vill man ha tullar mot skoimport. I Frankrike, Spanien och i Portugal vill man införa textilkvoter.
Problemet med alla dessa skyddsåtgärder är att det är konsumenterna som får betala utan att några jobb blir tryggare för det. Men det är inte det stora problemet. Problemet är om man lyckas, så att det i framtiden blir Europa som exporterar t-shirts, textilier och skor till Kina och Indien som istället exporterar avancerade kunskapstjänster till oss.
Tänk tanken om vi i Sverige genom subventioner hade behållit den textilindustri som vi hade på 1960-talet. Då hade Boråsregionen varit en region med låga löner, hotad av internationell konkurrens och utan de nya företag som nu har kunnat växa fram. Då hade det bästa hoppet kanske varit att få Europaparlamentet att flytta till Borås. Och chansen för att fransmännen skulle tillåta det är liten.