/
Så har Conservatives i Storbritannien nu både valt ny partiledare och gett landet en ny premiärminister. Om man bortser från de omedelbara uppgifterna och utmaningarna som nu möter den konservativa regeringen säger valet av Sunak något om Storbritannien som ett mångfaldens samhälle som alla har en del i. Ett antal av dem som var möjliga kandidater härstammade själva eller har föräldrar som kommit till Storbritannien från andra delar av världen.
Det gör Storbritannien unikt, och stort i dess bästa bemärkelse. Det är genom tolerans och öppenhet som vi ser en mångfaldens självklarhet i Storbritannien. Sunak är inte ett enstaka exempel på detta. Under min tid i Europaparlamentet var en av mina vänner och kolleger Syed Kamall den som ledde den brittiska delegationen i EP och också var ordförande för partigruppen ECR.
Det var inget särskilt med det och det skrevs därför inte något om det i svenska tidningar, så vitt jag vet inte någon annanstans heller, att den tredje största partigruppen i Europaparlamentet leddes av en muslim med en pappa som kommit till Storbritannien som ung. Sannolikt passar det inte in i mediers fördomar samtidigt som det inte gjordes någon affär av det eftersom det inte betraktades som något att göra en affär. Han var inte vald för sin hudfärgs eller tros skull utan för sin person. Den verkade heller inte för honom genom kvotering eller något liknande heller utan han var vald på grund av sin person. Så var det i Conservatives och så var det för oss. Som det ska vara. Så borde det vara i Sverige liksom i alla andra länder också. Där individen sätts främst är det just individen som sätts främst.
Det är i kristider för Storbritannien och för Conservatives Sunak nu tillträder. Han konstaterade själv att Storbritannien befinner sig i ”en djup ekonomisk kris”. Det är självfallet inte hans företrädare som på sex veckor har skapat denna, snarare kom hennas ovarsamhet och löften att avslöja hur utsatt den brittiska ekonomin långsiktigt är. Det finns tre dimensioner av den kris som Storbritannien står mitt uppe i.
För det första har Brexit lämnat Storbritannien i svåra ekonomiska omständigheter, sämre konkurrenskraft och lägre attraktion för utländska investeringar. Den förlorade tillväxt som kom redan efter folkomröstningsresultatet motsvarar i tal väsentligt mer än den medlemsavgift som Boris Johnsson lovade att ge till sjukvården, och som vare sig sjukvården eller någon annan sektor har fått. Förlusten av den inre marknaden, den logistiska katastrofen som följde av brexit och brist på handelsavtal har drabbat den brittiska ekonomin hårt, inte bara funktionellt utan också vad gäller trovärdighet och framtidstro. Vad kanske värre är, och som tiden med May, som kämpade emot oordningens krafter, och sedan med Johnson och Truss som blev ett uttryck för dem visar är att det brittiska samhället och dess förvaltning som under nästan 50 år formats inom ramen för ett medlemskap i EU förlorat sin stadga och sitt fotfäste.
Varje idé och varje tanke ses som lika möjlig att genomföra oavsett dess realism och dess förankring. I ena ögonblicket ingår man avtal, som kring Irland-protokollet, och i andra ögonblicket bryter man det. Johnson lät parlamentet förbli stängt under en tid då de politisk kraven var som störst. Regler under nedstängningen negligerades av landets ledning. Att skylla på omvärlden, på att gemenskap med andra länder skulle vara en nackdel och tro att man återvinner gångna århundradens storhet genom ensamhet har underminerat alla de institutioner som håller ett samhälle samman.
Brexit har blivit en exit från ordning och den respekt som skapar gemenskap och framtidstro. Storbritannien hade sin globala roll som ett ledande land i EU, utanför EU är man vare sig ledande eller global. I denna situation som har skapats av en populism som byggde på drömmar om det förgångna förenat med en ständig förklaring med alla brittiska problem på det europeiska samarbete som Storbritannien själv varit ledande i att forma, och att gynnas av. Brexit är krisen.
Havande detta sagt spelar den globala ekonomiska utvecklingen efter Rysslands invasion av Ukraina och den ryska krigföring med energi som riktar sig mot hela Europa en stor roll och gör Storbritanniens problem desto mer akuta. Stigande energipriser och en galloperande inflation utsätter Storbritannien för stora problem, inte minst eftersom tiden under Johnsson ignorerade betydelsen av budgetstabilitet. Man spenderade så som vi tidigare har sett socialistiska regeringar runt om i Europa har gjort. Det är det andra problemet som skapar en väldig känslighet vad gäller förtroendet för den brittiska ekonomin.
Och det tredje är självfallet att Truss ignorerande de problem som Brexit och kriget utsatt Storbritannien för, samtidigt som budgeten försvagats under Johnsson. Följden blev en öppen misstro mot den brittiska valutan och de brittiska offentliga finanserna på lång sikt. Senast omvärlden reagerade så tydligt var i samband med oljekrisen 1973 då Storbritannien drevs ner i en fallande ekonomi där man plötsligt stod i behov av lån från IMF 1976. Det var en kris som blev avgörande för Storbritanniens inträde i EU. IMF´s reaktion under Truss tid vid makten ska ses i detta perspektiv.
Sunak kan återge Storbritannien den budgetstabilitet sompå kort sikt krävs men han kan inte hävda de stora skador och problem som Brexit på lång sikt i föreningen med den globala ekonomins utveckling skapar. För Europa är det negativt att ett av de större länderna och en nation som har en avgörande viktig säkerhetspolitisk roll nu riskerar en period av försvagning.