Storbritannien är ett av Europas viktigaste länder. En nation med en historia som varit avgörande för Europas utveckling med den liberala demokratin som grund liksom för försvaret av vår frihet. Detta land verkar nu sedan en längre tid ha tappat fotfästet, förlorat perspektivet av sin historia och sitt geopolitiska sammanhang.
Brexit utlöste en politisk utveckling där några ramar för politiken inte syntes finnas, bland annat för att det var i EU och genom EU Storbritanniens moderna samhälle hade formats. Nu fanns inte längre de ramar och begränsningar eller det ansvarstagande som hade formats under åren som en ledande medlem i EU. Det hade gett Storbritannien ett tydligt ansvar i Europa och brittiska politiker ett tydligt ansvar i Storbritannien. Brexit blev inte bara en exit från det europeiska sammanhang som var Storbritanniens, och som genom samarbetet gav en regional aktör som Storbritannien global räckvidd till . Det blev också en exit från den politikens begräsningar som sammanhang och ansvar ger.
Först Boris Johnsson med osanningarna, lögnerna och ansvarslösheten. Sedan Liz Truss med ansvarslösheten om ekonomin och skattesänkningar. Inte för att skattesänkningarna är ansvarslösa, tvärtom, utan för att de måste fogas in ett ramverk som ger makroekonomisk och finansiell stabilitet och trovärdighet. Och det saknades i en övertro på att bara skattesänkningen i sig löste problemen. Så är det inte. Skattesänkningar kräver att man har eller skapar de finanspolitiska förutsättningar som de kräver för att man på en gång ska kunna upprätthålla finansiell stabilitet och makroekonomisk balans. Som i all ekonomisk politik krävs en trovärdighet.
Det har sagts att det var en nyliberal politik. Sanningen är att det vare sig var en nyliberal eller gammelliberal politik som kom till uttryck utan populistisk politik som saknade täckning i en balanserad budget. Ett desperat försök att skapa en ekonomisk vitalisering i en ekonomi som lider av dess utanförskap till sina viktigaste handelspartner och en brist på stabilitet och förtroende som alltid har varit dess främsta styrka.
Så vad händer nu. Kanske blir det Boris Johnsson som återkommer, han har nu fått de över 100 nomineringar som krävs, eller någon annan ,till exempel och mest logiskt Truss motkandidat när hon blev vald, nämligen Rishi Sunak.
I det senare fallet kommer kanske Conservatives inte göra några omedelbara opinionsmässiga segrar men kommer däremot att kunna återvinna den ekonomiska trovärdigheten som har gått förlorade både under Johnson och slutligen Truss. Det har en stor betydelse inte bara för Storbritannien som land utan också för Conservatives möjligheter att kvarstå som ett av Storbritanniens två ledande partier.
Med Johnson kan säkerligen ett uppsving komma i det omedelbara men som liksom tidigare följs av ny växande misstro mot en person som inte kan förena verklighet med politik. Det stora problemet Storbritannien nu har är nämligen konsekvenserna av utanförskapet, som innebär att man står utanför en gemenskap som man kan påverka och som påverkar den värld Storbritannien lever i. Utanför EU står man utanför den marknad som är Storbritanniens största och viktigaste och där man kan spela en ledande roll. Det är i EU som man är en ledande forskningsnation och det är i EU man kan få full utväxling av sin säkerhetspolitiska och diplomatiska förmåga.
Utanför är man för liten för att spela den roll man vill spela, den rollen finns bara i historiens återblickar. Innanför EU är man så stor att man kan påverka ett av världens stora demokratiska block i dess globala politik och dess formande av just det Europa som Storbritannien är en del av lika mycket som Norge eller Ukraina.
Utan att vara en del av något och utan en möjlighet att påverka något större blir Storbritannien lätt ett land som utan de politikens institutioner som format landet de senaste 50 åren söker förändra världen genom populismens politik. Som det blev med Johnson och som det blev med Truss. Och trots att Storbritanniens insater för Ukraina är större än något annat europeiskt land i båda fallen sjönk man som nation ytterligare några steg på grund av den ensamhet som man valt baserad på löften från just Johnson och andra.
Så för att åter bli en stor och ledande europeisk nation, som andra lyssnar och följer eller som påverkar helheten, måste Storbritannien komma åter till Europa. Det är avgörande för landets ekonomiska framtid men som vi nu ser också avgörande för dess långsiktiga politiska stabilitet. Och på den vägen kan Boris Johnson bara bli en omväg som gör det svårare att göra Storbritannien stort igen.