Ett tidigt morgonbad vid Sandhammarens [BILD1]strand. Något kyligt men ett öppet hav och sol. Och i media dominerar frågan om fördraget och irländarna samt fotbollen och svenskar och spanjorer. Livet går vidare även efter ett nej till fördrag.
Mest omedelbar konsekvens blir inriktningen på det franska ordförandeskap som nu träder till. Istället för att förbereda det nya fördragets sjösättning, med val av ordförande för Europeiska rådet och hög representant för utrikespolitiken blir det nu mer konkreta uppgifter liksom frågan om hur ett tidigare nej-land vill behandla ett annat nej-land.
Med Nice fördraget, som irländarna röstade för, får Sverige två färre mandat i Europaparlamentet, det vill säga 18, och blir en av de stora förlorarna medan det stora Tyskland får oinskränkt antal 99.
Det svenska ordförandeskapet under 2009 blir ett traditionellt ordförandeskap istället för det första under en ny regim med ordförande för Europeiska rådet.
Nu bör vi påbörja en målmedveten reformering av EU som går steg för steg. Ett första sådant steg är att fatta beslut om den fördelning av mandat till parlamentet som nu var beslutat. Det kan regeringskonferensen med lätthet driva igenom. Samma måste göras vad gäller antalet kommissionärer.
I nästa steg måste frågan om hur flykting- och invandrarpolitik ska beslutas, och i nästa steg i igen reglerna för lagstiftning om brottsbekämpning. Och i nästa steg uppbyggandet av en gemensam utrikesförvaltning liksom förmågan att fatta beslut i miljö- och klimatfrågor.
De små stegen blir lätt plottriga men ger en överskådlighet som leder till att varje sakfråga bedöms för sig istället för att vara invävd i en stort ödesscenario som pendlar mellan katastrof om väljarna inte röstar som politikerna vill och en lycka för de politiska eliterna om de institutionella reformerna blir som man har önskat. Så steg för steg.
Det är den europeiska politikens vilja till att i varje förändring se det stora, det oundvikliga och det gloriösa som ger en ständigt återkommande känsla av ödesmättade förändringar som skrämmer och som leder till att bakslag blir till en existentiell kris. Samtidigt är det den pragmatiska förmågan att förnya och utveckla samarbetet som har gett EU dess mycket stora framgångar.
Detta kan vara värt att ha i minnet när konsekvenserna av det irländska nejet ska diskuteras och utvärderas. Det är klart att det är ett bakslag men det är för den skull ingen kris eller katastrof.
För det första har EU ett dynamiskt och fungerande samarbete som det är och som i människors verklighet leder till stora förbättringar. En miljon människor jobbar utomlands under utstationeringsdirektivet. Studenter och forskare har allt mer Europa som sin naturliga miljö. Från 12 medlemsstater när vi gick med till dagens 27 är ett storverk när det gäller att utvidga rättssamhälle, marknadsekonomi och personlig frihet. Den inre marknaden är världens största. EU kan numera bidra på egen grund till fredsskapande operationer och till att ansökande länder utvecklas under frihet och demokrati.
För det andra finns det mycket att göra inom ramen för de regler som nu finns. Energi- och miljöpolitiken utvecklas i detta nu. Den gemensamma utrikespolitiken förutsätter inte i sig ett nytt fördrag. En del blir mer tungrott men därmed inte omöjligt.
Men bakslag är det. Det blir mindre gemensam lagstiftning som inrymmer parlamentets öppna debatt. Irländarna röstade i praktiken för att frågor om brottsbekämpning, integritet, flykting- och invandringsfrågor ska beslutas regeringar emellan, med liten insyn och lite ansvar.
Förmågan att fullfölja det som är EU´s stora bidrag till fred och stabilitet i vår del av världen, nämligen utvidgningen, blir nu begränsad. Det är länder som Frankrike och Österrike som vinner på detta, när de vill stoppa den utvidgning som bland annat Irland har bejakat och kunnat dra fördelar av.
Förmågan att veta vem som beslutar vad har irländarna röstat för att det ska vara svårare att som väljare veta. Det kommer att bli mer av att det är EU som har beslutat än de ansvariga personerna som väljarna kan ta ställning till.
Men katastrof är det inte, tvärtom är det ständiga katastrofscenarios som entusiaster utmålar som skapar tveksamhet bland enskilda medborgare eftersom det är få som tar ställning till ett fördrags juridiska text och många enskildheter. Och vi kan med målmedvetna reformer ta de många stegen istället för det stora hoppet som så många låser sig för.