Stefan Löfven har till skillnad från tidigare generationer av socialdemokratiska statsministrar låtit bli att hålla på rågången mot det parti som en gång var Sveriges kommunistiska parti, som under andra världskriget hyllade Molotov-Ribbentroppakten och försvarade inte bara Stalins krigföring utan även Hitlers. Det satte djupa spår inom den svenska socialdemokratin när det gällde att hålla linjen mot ett parti som tog direktiv från Moskva.
Det gjorde man under hela efterkrigstiden, väl medvetna om att Vänsterpartiet tog emot stöd från Sovjetunionen, dess partihus är finansierat av detta stöd, utbildade sina ledande företrädare på det sovjetiska kommunistpartiets skolor i Moskva och ständigt hyllade de kommunistiska förtryckarna med sina säten och regimer i Moskva, Östberlin, Prag, Budapest och Warszawa. Hyllningstelegrammen till dessa diktaturer, för att gratulera dem till uppnådda socialistiska paradis, upphörde först lång tid efter det att dagens ledare för Vänsterpartiet gick med i partiet.
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson gick med entusiasm och revolutionär beslutsamhet med i ett parti som i diktaturerna såg vänner och kolleger värda att hylla. Djupare än så sitter inte deras demokratiska övertygelse.
Det som skedde för 50 år sedan skulle kunna anses vara politisk historia, om det inte vore för att Vänsterpartiet ständigt hyllar sitt revolutionära arv. Det skulle också kunna vara historia om det inte vore för att Vänsterpartiets politiska program var ett annat än det man då stred för.
Men i det partiprogram som antogs 2018 kräver man att allt ägande ska socialiseras. Privat ägande ska upphävas. Jonas Sjöstedt gjorde i TV-utfrågningar klart att detta gäller och innebär att stora svenska företag ska gå över i statlig ägo. Det är så socialismens väg mot diktatur och totalitärt styre ser ut. Varje gång den politik som Vänsterpartiet förespråkat har det slutat med total statlig makt, tvinande demokrati, urholkad yttrandefrihet och till slut fängslade motståndare. Så blev det också i Venezuela där den ansvarslösa populismen att göra allting gratis med ständigt ökade offentliga utgifter, förföljelser av företag och företagare genom regleringar, drakoniska skatter och propaganda lett till ekonomiskt och politiskt kaos och miljontals flyktingar.
Det är för mig ett fattigdomsbevis att svenska media och svenska journalister tar så lätt på denna politik och inte förstår att kritiskt analysera och granska den. Vänsterpartiet i Sverige skiljer sig inte från sina vänner i andra länder, tvärtom hyllades den venezuelanska politiken.
Det mest uppenbara är det faktum att Vänsterpartiet sätter samma världsbild i sitt partiprogram som ryska påverkansoperationer syftar till att uppnå i Sverige. När Moskva agerar i de desinformationskampanjer som blivit en uppenbar del i hoten mot Sverige agerar Vänsterpartiets för samma uppfattning, att det är EU, Nato, USA och även Japan, som hotar världsfreden och europeisk säkerhet, utan att med ett ord nämna Ryssland.
Det är detta parti som Stefan Löfven samarbetat politiskt med och som han nu tänker sig ska kunna få statsrådsposter. Ett parti som i den polariserade valrörelse vi har haft inte velat ta avstånd från mötesstörarnas gatuvåld. En partiledare, Jonas Sjöstedt, som odlat kontakter med den antisemitiska och terroriststämplade palestinska organisationen Grupp 194 med dess ledare som aktiv politiker i partiet.
Stefan Löfven är en av de få svenska statsministrar som har tvingats sparka ett statsråd för samröre med en fascistisk organisation, nämligen Mehmet Kaplan. Nu tänker han sig ge statsrådsposter till personer och ett parti som sitter djupt i samröre med totalitära våldsorganisationer. Ett parti som vill upphäva ägandet och förmedlar samma världsbild som det Ryssland som hotar oss med sin desinformation och rustning.
Stefan Löfven håller inte linjen. Han samarbetar med den extrema socialismens krafter och han tänker sig att ge den statsrådsposter. Det saknar motstycke i socialdemokratisk historia och det saknar motstycke i svensk politik av idag. Han öppnar upp för de krafter som genom sin politik vill underminera det fria och öppna samhället. Så värnar man vare sig Sverige eller demokratin i vårt land.