SvD Ledare publicerad den 17 februari 2022
Mönstret i dessa krav har sin återspegling i den utveckling som Churchill beskrev i sitt berömda tal i Fulton, USA, i mars 1946: ”Från Stettin i Östersjön till Trieste i Adriatiska havet har en järnridå gått ner över kontinenten. Bortom denna linje ligger alla huvudstäderna i de forntida staterna i Central- och Östeuropa – Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia; alla dessa välkända städer och befolkningen runt omkring dem befinner sig inom något jag måste benämna den sovjetiska sfären, och de är samtliga på ett eller annat sätt föremål, inte bara för sovjetiskt inflytande, men för en omfattande och i vissa fall tilltagande kontroll från Moskva.”
Parallellt med hoten om ett nytt stort krig mot Ukraina har Putin med hjälp av ryska förband på 30 000 soldater i praktiken genomfört en Anschluss av Belarus. I slutet av månaden väntar en folkomröstning i Belarus med givet resultat som med ändringar i grundlagen gör det möjligt att formellt ansluta landet till Moskvas styre och därmed forma ett nytt och större Ryssland.
Det blir en fundamental förändring i vår del av världen. Den kommer att förstärka kraven på bland annat de baltiska länderna och på att förbinda den ryska exklaven Kaliningrad med det Ryssland som därmed når ända fram till dagens belarusiska gränser. Det är, tillsammans med allt annat Ryssland redan gör, en hotfull utveckling som når bortom Ukraina.
Det är i detta perspektiv allvarligt att Sveriges statsminister Magdalena Andersson i sin iver att försvara minoritetsregeringens motstånd mot Natomedlemskap, går ett steg längre och utesluter optionen av detsamma.
Det har under lång tid funnits olika uppfattningar om synen på ett svenskt Nato-medlemskap. Men de facto har det alltid funnits en Natooption, av det enkla skälet att en suverän nation och ett demokratiskt land har rätten att besluta den säkerhetspolitiska linje man vill.
Riksdagens beslut om Natooption den 15 december innebar egentligen inte mer än en bekräftelse av denna självklara rätt och möjlighet. När nu Magdalena Andersson, samtidigt som hoten i vår omvärld växer även mot oss, inte bara säger sig vara emot Natomedlemskap utan också mot optionen av ett medlemskap, går hon emot både riksdagen och det som är en självklarhet för ett suveränt land.
Det är bara MP och V som stöder denna doktrinära hållning. Tillsammans med dessa partier gick Socialdemokraterna 2010 till val på att Sverige skulle kräva att USA, inte Ryssland, skulle avveckla all militär närvaro utomlands. Det motsvarar på ett förfärande sätt Putins krav, som Socialdemokraterna idag med all rätt avvisar. Men när det begav sig avslöjade det en säkerhetspolitisk syn utan förankring i verkligheten, vars realiserande hade varit förödande för Sveriges ställning i Europa. Nu riskerar Magdalena Andersson göra sig skyldig till en ansvarslöshet i en annan form.
Den säkerhetspolitiska situationen förändras nu så snabbt att inget bör uteslutas. Hoten är så uppenbara att man inte ska blunda för någon risk. Då bör heller inte det som kan stärka svensk säkerhet uteslutas. Sveriges statsminister bör inte uttrycka sig så att hon självmant begränsar svensk suveränitet efter vad Moskva tillåter.
Gunnar Hökmark