Debatten om statliga Telia-Soneras investeringar i Centralasien i allmänhet och Uzbekistan i synnerhet påminner om den sammanblandning av roller som statligt ägande av företag alltid innebär. Det skapar både en sammanblandning av statens roller och företags skyldigheter. Det gäller inte minst i de delar som nu gäller eventuella lagbrott i samband med korruption.
Staten blir inte bara stat som ska upprätthålla lagar och regler utan också en aktör som ska följa dessa lagar och regler samtidigt som det statliga företaget blir en företrädare för staten och inte bara ett företag bland andra. Ibland sägs det att fördelen med en privatisering av statliga företag är att man därmed minskar statsskulden. Så länge man inte har en statsskuldskris där räntorna överstegrar vinster och ekonomisk tillväxt är det en felsyn eftersom staten inte blir rikare för att en tillgång i form av ägande byts till ägande i form av kontanter.
Den stora vinsten är att staten står starkare och utan blandade intressen samtidigt som företag får en tydligare ledning och uppgift. Diskussionen om att i bolagets styrelse sätta någon som förstår sig på mänskliga fri- och rättigheter understryker detta. Svensk utrikespolitik ska drivas av den svenska regeringen, inte av företag vare sig de är statliga eller ej.
Det torde inte behövas någon expert i mänskliga fri- och rättigheter för att konstatera att Uzbekistan, liksom till exempel Kina, Saudiarabien, Vietnam, Azerbadjan är diktaturer och att till exempel Ryssland är ett samhälle i förfall vad gäller just demokrati och rättstat. Det gäller inte bara i svenska bolagsstyrelser utan lika mycket i svenska media. Det ställer betydande krav på företagens förmåga att som företag hävda sin integritet och roll i samhället.
Investeringar i diktaturer och i rättslösa samhällen skapar betydande risker för liksom problem för verksamheten. Det gäller inte bara statliga företag utan alla. Stora företag som BP har i Ryssland tvingats lämna betydande investeringar på grund av korruption, rättslöshet och direkt politisk förföljelse. Putinregimen har gjort det till ett politiskt medel att hota och även spärra in företagare för att den vägen stärka sin egen maktutövning. I Kina har bland annat Google och Yahoo tvingats hantera krav på censur och förändrade sökmotorer. I en diktatur är inte bara medborgarna underordnade diktaturens krav utan också företagen.
Samtidigt innebär företagande i diktaturregimer en öppning inte bara av den ekonomiska utvecklingen utan också av samhället som sådant. Uzbekistans medborgare hade inte större möjligheter till frihet, information och kontakter utan ett fungerande mobiltelefoninät. Utan utvecklingen av mobilnät och Internet i arabvärlden, som även den präglats och fortfarande domineras av diktaturer, hade den arabiska våren inte kunnat få den kraft den fick. Men både privata och statliga företag måste upprätthålla en integritet mot regeringar för att värna sina kunder och inte låta diktaturen och korruptionen kompromettera företaget.
I den delen gäller för svenska företag svenska lagar och regler samtidigt som man också måste kunna stå för sitt företagande gentemot de ideal man själv säger sig stå för i den svenska samhällsdebatten. Kan man inte det urholkar man sitt eget förtroende samtidigt som man riskerar att dras in i en helt annan logik av lagar och regler än de svenska som man är skyldiga att respektera.
Problemet i den balansgången är större för statliga företag eftersom man inte bara riskerar att kompromettera det egna företaget och dess ägare utan också den svenska staten med dess ansvar för säkerhets- och utrikespolitik liksom ansvar för att hävda mänskliga fri- och rättigheter. Det finns goda skäl både för staten och för företagen att låta statliga företag bli privata. Det renodlar både statens och företagandets roller och stärker staten. När vänstern blockerar privatiseringar gör man både staten och företagen en otjänst.