Hoppa till innehåll

Staten behöver inte äga Telia för att uppnå säkerhet – artikel i Altinget

  • av
Staten behöver inte fysiskt kontrollera frekvenser genom att äga dem, utan kan genom krav på säkerhet och kryptering uppnå det som behövs.

Sverige är fortfarande ett av världens ledande IT-länder. Problemet är att vi tappar i förhållande till andra länder. Och det går fort eftersom utvecklingen, när det gäller digitalisering och IT, är extremt snabb.

Det som gör utvecklingen särskilt allvarlig är att digitaliseringen inte längre handlar om en enskild sektor i ekonomin. Den handlar nu om ekonomin i sin helhet. När den tredje generationens mobiltelefoni – som innebar en digitalisering av telefoni – lanserades var Sverige i täten och Europa ledande i världen.

När den fjärde generationen – som var en digitalisering av tjänster – förlorade Europa greppet. När nu den femte generationen – som handlar om en normalisering av det digitala, alltings internet – håller på att läggas ut ligger vi långt efter.

I andra länder satsar man på att ligga i täten för den femte generationens mobiltelefoni. I Sverige gjorde regeringen tvärtom. 2016 ställde man in den fördelning av frekvenser av 700 Mhz-bandet för mobil bredbandsanvändning som då kunde gett oss ledningen.

Där tappade Sverige två år genom ett medvetet regeringsbeslut. Skälet var att man trodde sig se säkerhetspolitiska problem i nät som drivs av privata operatörer och att man sade sig tro att det av säkerhetsskäl krävdes att staten förfogade över egna frekvenser och kontrollera egna nät.

Det senare avspeglar sig också i diskussionen om Telia och staten.

Två år senare, 2018, fördelade man till slut några av de frekvenser som borde ha fördelats två år tidigare och då kunde gett Sverige en tätposition i utvecklingen av 5G. Men i stället för att möjliggöra en dynamisk utveckling med stor kapacitet behöll staten fortsatt en dryg tredjedel av frekvensområdet själv, för att där skapa sina egna statliga nät.

Det är ett effektivt sätt att underminera svensk konkurrenskraft och innovationsförmåga, men inte för att Sverige ska kunna ta täten när det gäller 5G.

Det statliga nät-tänkandet bygger på föreställningen att den digitala kommunikationen sker genom en viss bestämd sladd, lina eller kabel som man kan kontrollera. Det var till en del sant för 30 år sedan men inte alls sant i dag.

I dag handlar säkerheten om mjukvaran, om programvaran, och inte om kontrollen över hårdvaran i form av nät och operatör. Säkerhet handlar om hur man krypterar information och kommunikation oavsett vilka vägar den digitala kommunikationen tar, och den tar alla och behöver ta alla.

Statliga nät blir då en extremt dyr infrastruktur som kommer att vara konstant underutnyttjad och därför underinvesterad även i säkerhetshänseende. Samtidigt kommer de aldrig räcka till i krislägen då all kapacitet behövs för att hantera hela samhällets behov.

Det är mjukvaran eller programvaran som måste skyddas och kunna kontrolleras, inte hårdvaran. Det är därför som det är ett problem med den mjukvara som ett företag som Huawei använder. Den står bortom vår egen kontroll oavsett vem som äger nätet.

Säkerheten upprätthålls genom att operatörer som får frekvenser fördelade till sig tvingas leva upp till tydliga krav på kryptering, access för särskild myndighetskommunikation och tilldelning av nät i händelse av kris. Och i kristider kommer det egna nätet i vilket fall som helst inte räcka utan då kommer alla nät behövas.

Enkelt uttryckt: staten behöver inte äga Telia för att uppnå den säkerhet som krävs i dag, däremot bör man se risker för hela vårt samhälle om näten byggs ut med programvara från företag som står under aggressiva regimers kontroll.

Staten behöver inte fysiskt kontrollera frekvenser genom att äga dem, utan kan genom krav på säkerhet och kryptering uppnå det som behövs. Släpp frekvenserna fria så att Sverige kan bli bäst och ledande och låt Telia konkurrera som alla andra. Då kan vi på nytt få en utveckling som sätter Sverige i täten för digitaliseringen.