Avveckla Lissabonprocessen och starta Europaprocessen
Den amerikanska tillväxten kommer de kommande åren vara dubbelt så hög som den europeiska. Tillväxten i de asiatiska industriländerna är mer än dubbelt så hög som den europeiska, inklusive den svenska. EU fortsätter att halka efter. Så ser det ut i Europa nästan fem år efter Lissabonprocessens start i mars 2002. De europeiska ekonomierna sitter fast i en samhällsstruktur som vare sig bidrar till dynamik eller nytt företagande. Arbetsmarknader och välfärdssystem så att de motverkar ökat arbetsutbud och snarare stimulerar till minskat.
Den svenska processen med friår är ett exempel på hur europeiska länder till och med stimulerar människor att låta bli att arbeta, i den mån inte sjukförsäkring, socialbidrag och arbetsmarknadsregler. Det leder till mindre arbete och mindre företagande. Det leder till att den europeiska ekonomin har mindre flexibilitet och mindre tillväxtkraft. På sikt kommer gapet i tillväxt leda till att Europa konkurrerar i en annan liga än de mest framgångsrika länderna. Det kommer drastiskt förändra innehållet i den välfärd vi kan göra anspråk på.
Det är mot denna bakgrund som man måste konstatera att Lissabonprocessen från år 2000 har blivit ett misslyckande eller ett långsamt slag i luften. Den innehåller politiska målsättningar om vad länderna bör göra men inga krav på reformer som faktiskt ökar tillväxtkraften. Det är symptomatiskt att Göran Persson vid socialdemokraternas tillväxtkongress hävdade att en ligen flicka som lär sig cykla är tillväxt.
Lissabonprocessen innehåller i sanningens namn något mer preciserade och tillväxtorienterade mål men det är ändå bara politiska deklamationer som inte har lett till konkreta reformer i vare sig medlemsländerna eller i EU-samarbetet som sådant. Nu måste den gamla Lissabonprocessen gå i graven för en ny, som tar fasta på att vår stora utmaning nu är att göra integrationen mellan de nya och de gamla till verklighet under former som utvecklar och stärker Europas ekonomi.
För det första bör den ta sikte på den kunskapsbaserade tjänsteekonomin. Det är befängt att i en ekonomi som vill bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi har nästan inget hänt som leder till ökad konkurrens inom avgörande nyckelområden i tjänstesektorn.
Tjänstedirektivet ligger fortfarande och väntar och möter nu växande opposition från det socialdemokratiska Europa. Vi har redan i denna valrörelse sett hur många skydd och undantag socialdemokraterna vill ha för sjukvård, utbildning, traditionella tjänster och monopolföretag. Vi ser också hur kraven på regleringar och nya hinder växer fram som en ersättning
Tjänstesektorn måste få samma konkurrens och vitalitet som den övriga inre marknaden om EU vill spela en roll inom den viktigaste delen av framtidens ekonomi. Fri konkurrens inom tjänstesektorn ger fler jobb och ökad tillväxt, precis som regeringen skriver i sin egen avrapportering om Lissabonprocessen. Sverige med en kunskapsintensiv tjänstesektor och nya grannar i öst som behöver mänger av kunskapsföretagande är ett av de länder som har mest att vinna på att små och medelstora tjänsteföretag får samma möjligheter som stora redan har skaffat sig.
Vi bör utvidga konkurrensen och mångfalden till sjukvården genom en europeisk vårdgaranti. Ingen annan än medlemsländerna skall avgöra hur den egna sjukvårdspolitiken skall utformas men de enskilda medborgarna skall välja. På samma sätt som skolpeng innebär att elever kan välja mellan skolor i olika kommuner. Genom en europeisk vårdgaranti får vi en bättre vård men också en utveckling mot centers of excellence där europeisk sjukvård kan bli världsledande inom kunskapssamhällets mest avancerade sektor. Det kommer i sin tur ge stora effekter för europeisk medicinsk forskning och medicinsk industri.
Utbildningssektorn bör på motsvarande sätt öppnas upp för de enskilda medborgarna. Europeiska studenter bör få möjlighet att välja öppet mellan europeiska universitet. På det viset kan även där de främsta institutionerna inom olika områden växa fram i Europa med en internationell attraktionskraft både på forskare och forskningsmedel.
Den europeiska forskningspolitiken bör gå mot en inriktning som innebär mindre politisk målstyrning och ökad akademisk frihet. Forskningspolitikens resurser bör inriktas så att fakulteter och institutioner runt om i Europa får ekonomiska förutsättningar ovanför sina nationella att bli världsledande i sin forskning och rekrytering.
Den europeiska jordbrukspolitiken bör utformas så att den bidrar till utvecklingen av den europeiska konkurrenskraften. Det innebär att exportkrediter skall avskaffas och tullar och subventioneringen av jordbruksföretagande avvecklas. På det viset kan de välskötta jordbruksföretagen utvecklas och inte minst de nya medlemmarnas ekonomier moderniseras.
Den europeiska strukturpolitiken bör gå från bidrag till företag till att ge stöd för infrastruktur i framförallt de nya medlemsländerna.
EU skall vara en kraft för frihandel. Vi bör därför gå före avvecklingen av tullar men i en takt som gör det möjligt för oss att driva på förhandlingar med USA om motsvarandeåtgärder där. Det finns inget som är så bra för utvecklingen av internationell konkurrenskraft som internationell konkurrens.
Den nya Europaprocessen bör inledas med en ny vitbok om den inre marknaden men med dessa nya ambitioner på vad EU skall göra i fokus.
Den europeiska konkurrenskraften kommer att bero på hur pass väl vi tar vara på den dynamik som de nya medlemsländerna frigör genom de skillnader som finns i ekonomiskt välstånd och genom sin utveckling. Därför är det viktigt att utvidgningen bejakas med öppenhet istället med för regler och ny byråkrati som försvårar för nya jobb, tillväxt och nytt gränsöverskridande företagande.
Det är betecknande att socialdemokraternas bidrag till debatten om den europeiska tillväxtkraften handlar om agiterande mot tjänstedirektivet för fri handel med tjänster, mot fri rörlighet på arbetsmarknaden och för att svenska nationella regelverk inom välfärdens och arbetslivets områden skall exporteras till EU-nivå. Det ger inte bara ett toppstyrt EU utan också ett EU som är mindre öppet för det nya. Europavalet handlar om detta vägval. Frihet och öppenhet eller ökade regleringar. Det bör inte vara ett svårt val för engagerade européer.
Gunnar Hökmark