Ikväll presenterade EBA, den europeiska bankmyndigheten, en så kallad stresstest över tillståndet i de stora europeiska bankerna. Genomgående är att de i dag har en högre kapitaltäckning än vid krisens utbrott 2008. Deras problem är i dag kombinationen av lönsamhet och andelen dåliga lån.
Där har både Deutsche Bank, några av de brittiska bankerna och framförallt italienska och portugisiska banker nu problem. I grunden är bankers utveckling en spegelbild av den samhällsekonomiska utvecklingen. Deutsche Bank drabbas av den osäkerhet som omger de italienska och brittiska bankerna samtidigt som man inte har förmått utveckla sin egen lönsamhet. De brittiska bankerna är i sin tur exponerade extra mycket för den osäkerhet som utträdet ur den gemensamma finansmarknaden innebär.
Det stora problemet är dock de italienska bankerna. Det hänger samman med den mycket stora andelen dåliga lån som i sin tur är en följd av utvecklingen av den italienska ekonomin. Den har varit stagnerad under mer än ett decennium. Samtidigt har de italienska bankerna varit långsamma i strukturreformer och kostnadsbesparingar. Nu kräver deras situation kapitaltillskott. Det återstår att se om de kan uppnå detta genom normal finansiering och genom kapital från andra finansiella institutioner.
Det kan inte ske genom statliga kapitaltillskott, det vill säga att staten räddar banken genom att tillskjuta pengar. När jag var ansvarig för den bankkrislagstiftning som nu gäller i EU var min utgångspunkt att man inte skulle stänga dörren för statligt stöd, när risken för att samhällsekonomin förlorar mer än den risk som skattebetalarna tar när offentliga pengar används. Det var många som hade en mer doktrinär uppfattning, om att det överhuvudtaget inte skulle få finnas en möjlighet att ge statligt stöd i en mer allmän bankkris.
Nu blev det som jag ville, om än inte med den öppning för de särskilda omständigheter som en systemkris för banksektorn som sådan innebär. En grundförutsättning är att bankens ägare och långivare tar sin risk och det är avgörande viktigt för riskhantering och bankers långsiktiga medvetenhet om de risker som de tar. Det innebär att minst 8 % av det tillgängliga kapitalet i form av eget kapital och skulder måste skrivas ner mot förlusterna.
I Italien möter detta större problem än i de flesta andra länder eftersom det redan vid en begränsad nerskrivning av kapital drabbar småsparare. Samtidigt måste Italien följa sina egna lagar, som i det här fallet är gemensam lagstiftning, för att förtroendet till banksektorn och de offentliga finanserna inte ska undermineras än mer.
Nu är det på väg kapitaltillskott genom ett antal internationella banker som därmed tar över en ökad andel av ägande i Banca Monte dei Paschi som är den stora krisbanken. Det återstår att se om det kommer att räcka och också kommer att fullföljas i skenet av stresstestet. Samtidigt så läggs nu en större del av ansvaret och risken på stora investerare snarare än på italienska småsparare. Lagstiftningen är i det här fallet glasklar och är till för att bankers ägare och långivare inte ska ta större risker än de kan hantera.
En god sak är att det finns en möjlighet för offentligt stöd när en nedskrivning har gjorts. Annars hade risken för det italienska banksystemet och den redan hårt prövade samhällsekonomin som sådant varit mycket stor.
Det var som sagt inte självklart utan många, inte minst bland dem som nu vill kringgå lagstiftningen, ville hindra varje form av offentlig ingripande. Nu finns den möjligheten om det samhällsekonomiskt likväl är värre om banker går under okontrollerat.
Det stresstestet egentligen visar är att banksektorns problem nu egentligen inte ligger i banklagstiftningen och de höjda kapitalkraven utan i den ekonomiska utvecklingen. Det är nödvändigt att nu stabilisera banker och reformera ekonomier så att den europeiska ekonomin nu kan få de investeringar som ger tillväxt och den vägen stabilare banker. I en ekonomi som stagnerar finns det nämligen nära nog ingen lagstiftning som kan ge stabilitet åt banker. En stabil ekonomisk utveckling är avgörande för stabiliteten i sin helhet.