Att Socialdemokraterna vill ge inflytande till partier som inte förmår hålla den gräns på demokratins krav och Sveriges säkerhet som krävs av varje ansvarsfull regering borde vara den stora frågan för alla som funderar på framtida regeringsbildningar.
Miljöpartiet har efter en lång diskussion om rysk påverkan valt en utrikespolitisk talesperson som accepterar den ryska världsbilden om att det är Nato som hotar Ryssland och att det är de svenska, snarare än de ryska, försvarsövningarna som provocerar. På vilket sätt Miljöpartiet har utsatts eller inte utsatts av den ryska påverkanspolitiken lär förbli ovisst. Vad som däremot är klart är att man lagt sin utrikes- och säkerhetspolitik i händerna på en person som upprepar Kremls budskap och inte accepterar att Ryssland skulle utgöra ett hot mot stabiliteten i Östersjöregionen.
Detta ska ses mot att Miljöpartiet har en lång historia av att vilja nedrusta försvaret i tron att det är en svensk provokation till krig och att man i ett tidigare skede inte kunde se eller dra en gräns mot våldsbejakande extremism i islamistisk skepnad. Miljöpartiets ena språkrör anser dessutom att den växande våldsextremismen i Sverige ska tonas ned utan hänsyn för de växande problem som präglar det svenska samhället.
Till vänster om Miljöpartiet och till vänster om demokratin har vi Vänsterpartiet. Ett parti med en historia av ständiga hyllningar till brutala socialistiska förtryckarregimer, som dagens ledare för Vänsterpartiet inspirerades och engagerades av. Ständiga hyllningar till de rörelser som utlovar revolution, som vill bekämpa privat ägande och privata företag. Ständiga devota hyllningar till politiska rörelser eller regimer som i populistisk andra utlovat stigande utgifter.
Vänsterpartiet lovordade grekiska Syrizas krav på att mitt i den ekonomiska ruinen öka offentliga utgifter i ett land som i decennier överspenderat. Det ledde till att Grekland åter drabbades av okontrollerade skulder. På samma sätt hyllade Vänsterpartiet den venezuelanska regimens kamp mot näringsliv, opposition och marknadsekonomi ända in i krisen och demokratins förfall.
Vänsterpartiet tillhör dem som fördömt svenska försvarsövningar med samma språkbruk som Kreml. Man är emot stärkta försvarsanslag och har ett avgörande inflytande över regeringens budgetpolitik. Vänsterpartiets försvarspolitiska företrädare har gett Kremls aktivisters syn på svensk säkerhetspolitik en plattform i Sverige. De förnekar det växande problemet med utanförskap i våra förorter, kräver snabbt växande offentliga utgifter och underminerar Sveriges förmåga att föra en ansvarsfull säkerhetspolitik.
Tillsammans med Sverigedemokraterna har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en vilja att acceptera den ryska bilden av hur demokratier hotar den ryska despotin. Till det kommer en tjusning inför den starke ledaren och despotins intolerans hos både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som bottnar i partiernas rötter.
Dessa partier borde inte ha något inflytande över svensk säkerhetspolitik eller över svensk välfärd. Men Socialdemokraterna ger nu både Miljöpartiet och Vänsterpartiet inflytande i den rödgröna regeringen. Det bör man ha i åtanke inför nästa regeringsbildning.