Spaniens problem har trots nya garantier blivit allt djupare. Skälet är enkelt. Det är inte skulderna och underskotten som är det stora problemet. De är symptom på för låg tillväxt och för liten reformförmåga.
Sedan 2009 har regeringar och EU tillsammans försökt lösa krisens problem genom att finna nya vägar för att finansiera gamla och nya lån. Problemet med för vikande tillväxt och växande underskott har man försökt lösa genom ännu lite större underskott. Så gjorde Spanien när man mötte krisen, man ökade de offentliga utgifterna som en del av krispolitiken, och så gjorde Storbritannien, man tillät underskottet växa i förhoppningen att man skulle kunna snedda över krisen utan att något skulle märkas alltför mycket.
Tulipanaros eller lyfta sig själv i håret. Men för stora utgifter och för små inkomster är ett problem som inte kan trollas bort utan att det märks. Antingen har man förmågan att öka inkomsterna eller så kan man minska utgifterna. Lever man över sina tillgångar leder det inte bara till ökade lån utan också till minskad standard när man anpassar sig till inkomsterna. Söker man lösa problemet genom att låna ihop mer pengar istället för att öka inkomsterna eller minska utgifterna viker förtroendet.
Det som nu drabbar Spanien, och i förlängningen även Italien, är en bristande tilltro till den framtida tillväxten. Utan konkurrenskraft hjälper det inte att man lånar mer pengar eftersom lånen bara går till att finansiera underskotten. Och utan reformer som ger ökad konkurrenskraft hjälper det inte att man själv eller någon annan stimulerar ekonomin. Om Tyskland eller Sverige skulle öka sina utgifter och sin konsumtion skulle det inte hjälpa Spanien eller Grekland så länge man saknar konkurrenskraft och tillväxtförmåga.
Och så länge europeisk ekonomi och enskilda stater inte reformera för ökad tillväxtkraft får man vare sig den tillväxt som krävs för att betala en växande skuldbörda eller det förtroende om framtida tillväxt som krävs. Det stora problem som Europa i dag har är att alltför mycket handar om finansiell övervakning, regler för offentliga finanser och finansiering av gamla och nya lån men allt för lite om de tillväxtreformer som kan ge förtroende och förhoppning om tillväxt, och tillväxt. Det är inte först och främst bankunion, finansunion eller ökad central styrning vi behöver utan reformer för tillväxt.
Det är en marknadsunion som ger tillväxt i varje del av Europa vi behöver. Som öppnar upp marknader för företagande och konkurrens. Det är inte besparingspolitik som är Europas problem utan frånvaron av reformer. Det är förvånande, och farligt, att så många tror att det är ökade lån som är lösningen på problemet med allt för stora lån. Nu behöver vi öppna upp varje marknad för företagande och ökad konkurrens. Så det blir tillväxt och förtroende om framtida tillväxt.