En dag som kretsat kring frukostmöte om den globala ekonomin, möten med ett oppositionsparti som verkar i den auktoritära regimens villkor i Azerbadjan, lunchdebatt med sällskapet Politik och Näringsliv om Europa efter krisen, samt genomgångar med kommissionärer för den finansiella marknaden och den digitala kring kommande förslag. Men dominerande tema för många diskussioner har varit gratulationer till våra spanska vänner som vunnit en historisk seger, i mer än bara spanskt perspektiv.
Med en ny regering i Spanien kommer det snart vara mindre än 5 % av medborgarna i EU som har en socialdemokratisk statsminister. Det är en radikalt ny politisk karta i Europa som har vuxit fram de senaste 20 åren och som den ekonomiska krisen har skärpt konturerna av. Det innebär inte att socialdemokrater har förlorat sin roll som viktig politisk aktör. Men det är en annan roll än den man fortfarande tror sig leva i.
De är den näst största partigruppen i Europaparlamentet, men bara drygt hälften så stora som de borgerliga grupperna tillsammans. I de flesta nationella parlament är de basen för oppositionen som i Sverige men under nya förhållanden och som ett av flera partier. Och i Sverige blir det tydligt när opinionssiffror på 26 % beskrivs som att man har återtagit förluster.
Danmark är ett exempel på hur man inom ramen för bredare alternativ och beroende till fler kan återvinna makten, men likväl svagare som parti och som ett av andra. Den nya socialdemokratiska rollen är viktig men en annan än under den tid då socialism var en realitet i världen och en tro för många, där en demokratisk variant hade sin lockelse. Så var det också en tid som präglades av industrisamhällets logik, med förkärlek för det löpande bandets lösningar även inom välfärdens område och individers utbytbarhet.
När välfärden utvecklas genom mångfald och den globala ekonomin skärper kraven på föränderlighet och konkurrenskraft är de stora strukturernas och de stora lösningarnas tid förbi. Det gäller också tron på att storskalighetens ökade offentliga utgifter är lösningen på alla problem, från den enskildes välfärd till tjänsteekonomins utmaningar. Det är en annan värld som kräver en annan karta.
För socialdemokratin är denna bittra verklighet inget nytt eftersom partiet sedan 30 år tillbaka sakta blivit till ett mindre parti. Det är bara i den egna tankevärlden man är ett annat parti än ett bland andra. Det är detta som drabbar Håkan Juholt så hårt i dessa dagar.